Torsdagen den 18:e juli 2019

Frida ville tvunget till sovenirbutiken och här jobbade tydligen också lite argsinta damer. Det blev inget inköp även om de hade en exakt kopia på en bronsfigur som fanns på Delfimuseet. Fast den kostade 300 000 kr och så hade vi inte plats i bagaget. Vi tog istället en fika på muséecaféet. Det blev vår lunch med baguette, paj, kaffe, te och barndricka till de två som inte dricker vuxendrycker. Emil hade smitit iväg och tog sin egen väg inne på museet, men kallade via sms till caféet och då vi käkat var det dags för fotografering och en kort promenad till Victoria tunnelbanestation.

Två minuter innan avgång kunde vi köpa våra biljetter för sju euro var. Vi satte oss i tåget. Det startade. Det gick uppför inne i berget i två minuter. Sedan var vi uppe. Besvikna över den uteblivna upplevelsen att åka bergbana så fick vi vår lön av den magnifika utsikten från denna kulle. Här uppifrån kunde vi se hela Aten ner till Pireus och havet med mängder av fartyg. Det var gott om andra resenärer och några förfriskade sig i baren och restaurangen som fanns på toppen. Vi var även inne i den lilla Agios Georgios kyrkan som fanns här. Där tände Frida ett ljus för Makadam.

Vi vandrade ner för alla de hundra trappstegen tills vi kom ner till svenska ambassaden. Härifrån skulle det inte vara så långt till Panathenaic stadion. Det är den stadion som användes vid de första moderna Olympiska Spelen 1896. Till spelen i Aten 2004 såg man till att ha den i toppskick och några grenas utspelades här. Maratonloppet då liksom Atens maraton som sprungits sedan 1972 har sin målgång på stadion. 1896 fick 80 000 plats på läktarna. Idag går det ”bara” in 45 000. Det ska även finnas ett museum och jag hade gärna gått in här. Det tyckte de andra vi skulle göra, men då klockan tickat på och vi skulle hinna käka middag innan halvnio så ansåg jag att det fick vänta till imorgon, eller om inte så hade jag åtminstone varit på platsen.

Ebba förstod ingenting om varför vi tvingats gå så långt om vi inte skulle in. Hon var trött och orkade inte mer. Alltså tog vi en liten, liten paus för att kolla var vi skulle hitta plasten, Melina Mercouri, A5. Där skulle ”History by night” avgå. Ebbas trötthet blev inte bättre då hennes mobils GPS visade en väg som jag definitivt sa nej till. Broschyren som Frida hade med sig om touren kollade Emil på och visade på en karta var det skulle ligga. Sedan översatte jag på min karta och vi hittade platsen, efter att ha korsat stora och livligt trafikerade gator med en ljussignal som konstant visade röd gubbe.
 

Vi betalade vår busstur till chauffören på femton Euro var och Dimitros började berätta om att hans namn betydde ”Moder jord”. Sedan tog han och chauffören oss till Akropolis. Där blev det ett litet stopp och vi fick alla vandra upp på en liten kulle som Dimitros ansåg vara den bästa plats att beskåda Pantheontemplet och kullen ifrån. Det hade inte blivit mörkt än, men väl uppe på kullen började han berätta om bygget och dimensioner. Under tiden började det bli mörkt och Akropoliskullen började lysas upp i mörkret. En underbar syn.

Resten av resan ska upplevas och är svår att göras rättvisa. Vi fick se många av de saker vi redan sett under våra dagar här, men det var en fördel nu då man även fick dem beskrivna ur kulturell, politisk och ekonomisk synpunkt. Vi fick även beskåda vaktavbytet än en gång. De löjliga stegen som vakterna tog förklarade Dimitros var en sorts dans och han satte även på tysk musik som passade in i de steg som vakterna tog. Den tyska musiken var Greklands nationalsång. Detta för att Greklands första kung var Kung Otto och han var från Bayern.
 
Vi fick även en runda ner bland de områden där husen var övergivna och där utstötta, knarkare, langare och prostituerade fanns. Till detta fanns även en förklaring som drog sig långt tillbaka, men som handlade om personer med grekisk bakgrund, men som inte erkändes som greker. Problemet var enligt Dimitros att detta område i centrum var ett område där de boende lämnats åt sig själva. Politiker och poliser bryr sig inte. Aten är en fattig stad och även atenarna. Dessutom har Grekland så många utlandslån att det inte finns pengar att göra något åt det hela. Samtidigt som Aten är den kanske historiskt äldsta bebyggelsen och kulturen så finns det samtidigt jätteproblem.
 
Kanske ett dystert slut, men bussen stannade på lite trevligare platser och jag tycker att det var ett stort plus att för sanningen i en guidad tur och inte bara en försköning. Så en guide som även är historiker var helt rätt. Problem med guider har vi inte haft utan tvärtom. Efter detta var det tunnelbanestationen Acropoli som gällde. Det tog oss fyra stationer raka vägen hem till oss. Där hade klockan blivit mycket. Hon var över tolv då vi så smått började förbereda oss för sista natten i Aten. Själv så tod det framåt två innan jag blev klar. Sista delen kommer, men inte riktigt samma tid som idag då vi inte är hemma förrän över tolv på torsdag natt. På tal om natt. God Natt!