Måndagen den 6:e november 2017.

Det börjar smyga sig in en viss rutin redan efter två dagar. Uppstigning halv nio. Sedan en snabb dusch. Märkligt, för det gör jag aldrig på morgonen i normala fall, men i London känns det helt normalt. Frukosten är inte helt normal. Delvis finns det andra produkter här än hemma, men framförallt så är frukosten så rejäl för att man ska kunna gå lite längre och orka lite mer innan det är dags att fylla på igen. Det kan ju också ha att göra med att frukosten ingår och att man vill ha ut så mycket som möjligt av det man redan betalat för.
 
Tillbaka på hotellrummet diskuterades vad vi skulle göra fram till klockan halvtre då det var dags för tredje och sista musikalen här i London. En av de få saker jag inte testat tidigare var Coca cola London Eye, det 170 meter höga Pariserhjulet som invigdes den 31 december 1999 kl 20:00. Fast lite tekniska problem gjorde att det dröjde ett tag in på 2000 innan allmänheten kunde åka. Vi tog tunnelbanan till stationen Westminster och jag var lite fundersam på hur lång tid det skulle ta innan man kom upp. Man hade ju hört om långa köer. Det var inte så lång kö då vi anlände klockan elva. Däremot var det problem att hitta stället där biljetter skulle köpas. På andra stället vi testade fanns en ganska lång kö inomhus, och det var alltså i den man skulle stå för att få biljetter. Det gick hyfsat fort att komma fram och då vi nu stod vid biljettluckan passade vi på att köpa en dubbelbiljett. Den ena till London Eye och den andra till Madame Tussauds, som vi tänkte besöka i morgon.
 
Då vi var tillbaka ute i pariserhjulets kö så hade den naturligtvis växt. En annan kö fanns också till attraktionen. Det var om man betalade betydligt mer för resan, då fick man gå före. Sådant var inget för oss utan vi tog vår tid och jag måste säga att det gick ganska fort. Trots att alla väskor och personer skulle ”tullas” så att det inte plockades något farligt med in i gondolerna. Innan vi steg på fotograferades vi med Chroma key. Det var ett foto med grön bakgrund och så satte de in en bakgrund på Big Ben, eller The Clocktower, så kunde man köpa den efteråt.
 
Det var en ganska häftig upplevelse att se London på detta sätt. Gud vad mycket skyskrapor som byggts de senaste åren. Det enda som var synd med detta var att man inte kunde se Towern eller Tower Bridge. Däremot syntes Wembley där Tottenham just startade matchen mot Crystal Palace, fast matchen gick inte att se. En annan sak som inte gick att se var jag. Då vi skulle se på vårt kort som togs innan vi startade så fanns Ebba med. Det enda som syntes på mig var huvudet. Jag hade ju en grön jacka så hela jag var genomskinlig. Vi köpte inte kortet och just nu så ångrar jag det lite.
 
Vår resa runt London i ett pariserhjul hade gått så fort att vi beslöt att gå in på London Dungeon som låg alldeles bredvid. Här hade jag varit tidigare men då låg det inte riktigt på samma ställe. Allt handlade om Londons elände med tortyr, bränder, pest och mordiska personer. Då vi skulle in så såg vi en skylt som sade att det skulle ta 109 minuter att gå igenom det hela. Hur skulle vi göra? Så lång tid hade vi inte innan Lejonkungen. Möjligen 90 minuter. Men det gick ju att gå igenom det hela lite fortare. Nej, det gjorde det inte. Det hela gick ut på att man var i sin grupp och att varje avdelning hade en anställd skådespelare som dramatiskt berättade om varje elände och pina. Det var faktiskt riktigt bra med hemska historier blandad med engelsk humor. Som att bödeln fick sitt jobb då han blev ”Headhunted”.
 
Vi hade frågat om det fungerade att gå tidigare ifrån rundturen och det var OK. Då det var tid att bege sig till Lyceum Theatre stannade vi kvar och frågade tjejen som ändrade sin dramatiska skådespelarröst till att bli en hjälpsam anställd. Hon kallade på hjälp och efter att ha blivit anvisade ett av personalens rum kom en kille och visade vägen ut. Vi fick en rundvisning som inte många besökare på London Dungeon fått före oss. Och vi missade bara sista kvarten som handlade om Jack the Ripper. Hans guidade rundtur har jag gått en kväll vid tidigare besök.
 
Det var faktiskt inte långt att gå över Thamsen för att komma till Lyceum Theatre där The Lion King gick för 18:e året. Den hade sin premiär på min födelsedag den 19:e oktober 1999. Faktum är att både jag och Ebba har sett musikalen på detta ställe år 2000. Fast då var Ebba bara nio år och det var inte så mycket hon mindes från detta. Det var som vanligt en ögonfröjd att se denna magiska föreställning med alla djur som gjorts på enkla med häftiga sätt. Det var en föreställning med mycket humor, trots en del elände i historien och sedan så var det ju Elton Johns musik. Åter en fantastisk musikalupplevelse.
 
Då vi börjat bli lite hungriga så ville vi äta. Thai- eller italienskt var frågan. Eftersom vi sprang på två italienska restauranger bara några meter från teatern som tog vi den enda och smörjde kråset med varsin pastarätt. Jag fattar inte hur man får ner förrätt, huvudrätt och efterrätt. Vi var fullproppade efter en huvudrätt. Under tiden vi fullproppade oss var frågan vad vi skulle göra på kvällen. Båda tyckte vi att bio på en Imax-biograf hade varit kul. Problemet var att dem biograf Ebba hittat låg i Wimbledon. Det var en bra bit, men hon propsade på att den skulle ligga strax söder om Themsen. Då jag kollade kartan på hennes mobil så såg jag att platsen hette Waterloo. Båda platserna började i alla fall på W.
 
Än bättre var att det bara var Waterloobron som vi hade strax intill restaurangen och teatern. Det var bara att gå över bron så kom vi till biografen. Alltså gjorde vi det och köpte två biljetter till kvällens föreställning av ”Thor-Ragnarok”. Det sålde biljett med studentrabatt till Ebba och jag kunde för första gången i mitt liv utnyttja pensionärsrabatt. Med detta tjänade vi cirka 50 kronor stycket per biljett. Nu skulle vi hem till hotellet innan det var dags att se en iMax film på Storbritanniens största filmduk.
 
Det visade sig att det bara skulle vara att komma hem för att sedan direkt åka tillbaka. Så vi stannade i stan´, men passade på att utnyttja våra tunnelbanebiljetter med att åka till Tower Hill-stationen. Härifrån gick vi sedan runt Towern och över Tower Bridge. Ebba hade inte sett detta (som hon kom ihåg) och ville mycket gärna se Tower Bridge. Frida hade blivit avundsjuk för vi så denna Londonsevärdhet ”By night”. Vi promenerade längst södra Themsenstranden och såg på alla nybyggnationer som dykt upp de senaste 20 åren. För att ta tunnelbanan tillbaka till biografen gick vi över till stationen via London Bridge.
 
En väldigt cool sak med biografen var att den låg mitt i en rondell. Det fanns lite andra saker inne i byggnaden än på svenska biografer, nämligen en pub, ett café och en glassbar. Jag valde kaffe och en kaka som Ebba också fick smaka då hon inte ville ha något. Filmen startade en halv timme efter utsatt tid då det skulle vara en massa reklam och trailers. När den kom igång var det en häftig upplevelse. En jättestor duk, perfekt 3D och en salong där det inte var risk att någon framför skymde sikten. Att sedan denna Marvel-film med hjältarna Thor, Hulken och en liten roll av Dr Stange var underhållande var bara ett plus. Stan Lee gjorde sin cameoroll som frisör.
 
Fjärde tunnelbaneturen idag var hem och med den hade vi tjänat på dagens tunnelbanekortköp. Väl på hotellet var vi som ett äldre par båda två. Jag klagade på att jag hade en höft som börjat ömma och att det var svårt att gå överallt. Ebba hade skoskav och hade också svårt att gå överallt. Förhoppningsvis självläker vi lite under natten, och sedan så ska morgondagens kunna klaras av med en värktablett och lite plåster. Dagen då vi egentligen bara hade en eftermiddagsmusikal blev fullspäckad och imorgon är det dags att lämna London, så nu då klockan är kvart över ett ska jag försöka ta mig lite sömn. Natti natti!