Lördagen den 4:e november 2017.

Ebba ville resa. Vart, var frågan? För det var jag som skulle vara hennes resesällskap. Det hade familjen bestämt. Som nybliven pensionär hade jag givetvis all tid i världen. Tyvärr hade jag inte alla pengar i världen, men det löser sig. Huvudstad skulle det vara. Bryssel föreslog jag, då skulle Ebba till Prag. Då det var hennes idé om resa så fick hon bestämma och alltså blev det London.
 
På tal om all tid i världen så var inte det som vi hade i morse. Strax över klockan fyra ringde klockan för vi skulle vara ett par timmar i förväg på Kastrup. 20 över fem lämnade Öresundståget Hyllie station dit vi välvilligt blivit skjutsade av Frida som hade tvingats ta kompledigt från sitt jobb idag. Det skulle bli mycket resande och föga visste vi då att detta var de enda resor som fungerade under dagen.
 
Varför Ebba skulle vara så tidigt på Kastrup förstod jag då hon efter incheckning gick och valde mellan vilka frukostar hon skulle ta. Själv hade jag slängt i mig lite vid halvfemtiden i morse så jag nöjde mig med en kaffe även om tjejen ville servera mig både öl och Gammel Dansk. Då Ebba smörjt kråset var det dags att gå ombord på Bobby Moore som det stod på stjärtfenan på Nowegian Airplanet. Väl ombord på plats 30E satt jag inklämd och kaptenen berättade att det var dimma på Gatwick och att vi skulle sitta kvar i planer i två timmar innan de eventuells kunde lyfta. Två timmar försenade lufte vi mot en av Londons alla flygplatser.
 
Att komma av på Gatwick och få bagaget var smärtfritt. Faktiskt fick vi god hjälp av biljettanten som sålde tågbiljetter. För endast 90 pence lade hon till en tunnelbanebiljett som skulle vara hela dagen. Sedan var det bråttom för tåget till Victoria station i London stod klart att avresa direkt. Det var knökfullt, men jag tog väl rejäl sats och lyckades knuffa en kraftig, färgad passagerare så långt in i vagnen att både jag, Ebba och hennes jätteresväska fick plats. Sedan lyckades jag förarga en vakt då jag två gånger bröt upp tågdörren för att ta sats.
 
Efter en dryg halvtimme var vi i London och skulle ta Circle Line till High Kensington Street. Även här var det knökigt på tågen. Alla som inte fick sittplats valde att stå där folk skulle gå av och på, sedan var det massor av plats mitt i tågen. Nåja, vi kom fram och mina beräkningar var hotellet skulle ligga stämde. Hotellet var en dörr mellan Giraffe och Spaghettihouse. Där stod en liten skylt ovanför dörren; ”Seraphine Hotel”. En våning upp fanns en reception och ytterligare en våning upp fanns rum 205. Efter inspektion och väskinlämning bar det ut på stan.
 
Ebba kunde gå genom både Kensington Park och Hyde Park, men då måste hon ha något att äta först. Och först var första bästa. Då vi stod utanför puben och restaurangen ”Geten” så stegade vi in här där Ebba skulle ha Fish and chips. Nu visade det sig bli jag som år detta medan hon tog en falafelburgare. Med detta i magen kunde vi vandra förbi Royal Albert Hall och genom parkerna. Det blev lite långt så vi fick pausa på ett ställe och studera ekorrarna.
 
Men så småningom kom vi fram till Oxford Street och köpgatan. Här var vi först inne på Selfridges. Det var något förändrat sedan jag var här inne sist, men det fanns mycket julsaker framme. Allt glittrade och även alla klänningar på både Selfridges och i andra damklädesaffärer hade mycket glittrande kläder. Mina inköp glittrade inte speciellt. En stor Adidasaffär hade inte ett enda par ZX Flux-skor som var fräcka. Det hade inte Footlocker heller, även om jag hittade ett par Nikeskor som jag blev lite såld på, men då jag såg priset blev inte skorna sålda. Jag hade glömt att jag var i London och inte i Wroclaw.
 
Disneybutiken hade flyttat till Oxford Street och var inte så imponerande längre då det finns en även i Köpenhamn. HVM (His Masters Voice) var desto mer imponerande och här köptes lite CD och Blue Ray. Jag svängde in på rätt gator och i början av Carnaby Street stärkde vi oss med lite latte och varm choklad innan jag skulle ge mig i kast med Soccer Scene, den butik där mitt fotbollströjesamlande började. Soccer Scene fanns inte där längre. Faktum är att då jag senare kollade upp det hela så säljder de bara över nätet och har bytt namn till ”lovellsoccer”. Som tröst köpte jag en stadionmodell på Hamleys, men inte ens detta varuhus är lika imponerande längre då de numera även finns i Malmö.
 
Det hade blivit en hel del vandrande och vi tog oss till Picadilly Circus för att åka hem med våra inköp. Klockan hade blivit mycket och det var lite knappt med tid då vi skulle hinna till Apollo Victoria Theatre för att avnjuta musikalen ”Wicked” klockan sju. Med Piccadilly Line kom vi inte till vår hemmastation utan tvingades byta. Då Vi skulle hoppa på vårt Circle Linetåg var det så fullknökat att jag ville ta sats igen, men det förbjöd Ebba mig och så blev vi ytterligare försenade innan vi äntligen kunde komma av på South Kensington Street och köpa lite dricka och chips att ta som snabbmiddag innan vi snabbt skulle bege oss in till Victoria. Nere på vår station tvingades vi resa en station på fel håll och byta där för att alla tåg på Circle Line var inställda.
 
Ebba var stirrig att hennes utskrivna teaterbiljetter skulle kunna vara fel och ville vara i god tid. Nu blev det kärvt med tiden men vi var på plats en kvart innan tillställningen skulle börja och biljetterna var tydligen rätt. Då det var någon minut kvar till föreställningen skulle starta frågade jag Ebba, utan att egentligen vänta mig något svar, Varför de inte hade börjat släppa in. Då fick jag faktiskt ett svar. Det var att det var musikalen i morgon som startade klockan sju. Den idag startade halvåtta. Vi fick våra platser mitt bland en massa andra svenskar. Ebba hamnade bakom en svan, eller åtminstone var han långhalsad, och hon bytte plats med mig, så jag fick svanen framför mig och en vitlöksstinkande dam till vänster. Fast sikten var riktigt fin i alla fall och vitlöken dämpades något av den underbara föreställningen av ”Wicked”. Det var en finurlig historia om Trollkarlen från OZ där man tagit bort de ursprungliga huvudfigurerna och ersatt dessa huvudroller med andra figurer.
 
Glada och nöjda lämnade vi teatern och var halvvägs nere på Victorias tunnelbanestation då larmet gick och vi uppmanades att snabbt ta oss ut från stationen. Utanför tjöt brandbilar och polisbilar och även detta kollade jag upp på nyheterna. Möjligen kunde det röra sig om att en person knuffat ner en annan på spåret. Något annat kunde jag inte hitta. Vad vi inte heller kunde hitta var hur vi nu skulle ta oss hem. Bussarna kom Ebba på. Biljetten vi köpt tidigare idag gällde ju även på dem. Fast att läsa ut vilken buss, var de gick och när, det var svårt. Vi hittade en buss och frågade chauffören. Det visade sig att det var hans buss, fast att vi skulle på andra hållet. Men vi fick vägvisning om var bussen avgick och med den kom vi alldeles utanför vårt hotell. Detta var vi så glada för att vi handlade lite mer att äta och dricka i vår lokala lilla butik. Med detta i magen och lite TV, nyheter och dagboksskrivande kunde jag konstatera att jag gick upp strax efter fyra på morgonen och lägger mig strax efter två på natten. Fast i denna stad är ju klockan bara strax efter ett på natten.