• Boris fotbollsblogg

Tisdagen den 7:e november 2017.

Dagboksanteckning från Londonresan med Ebba lördagen den 6:e november 2017.

Freddie på Madame Tussauds, Våfflor på Hamleys och den inledande och avslutande getern. Freddie på Madame Tussauds, Våfflor på Hamleys och den inledande och avslutande getern.

Jag satt igår och tänkte på en sak som vi upplevt på London Dungeon. Det var historien om Guy Fawkes. Det var ju den 5:e november 1605 som han hade försökt spränga den brittiska överhuset i Westminsterpalatset i luften. Ganska lustigt att vi är här just under detta jubileum. I samband med detta så brukar engelsmännen skicka iväg smällare och fyrverkerier. Jag hade under gårdagen berättat för Ebba då jag var i London ett nyår och att det var helt lugnt. Inga engelsmän sänder upp en massa raketer på det vansinniga sätt som vi svenskar brukar göra. Nu kan jag säga att engelsmännen är lika korkade. Det small och knastrade hela kvällen igår över London.
 

Men det var inte detta som fick mig att vakna mitt i natten. Nej, det var svinkallt på hotellrummet så jag fick gå upp och ta en extra tröja på mig. Det kan ha varit för att det var sista morgonen i London, för denna gång, som jag var vaken från klockan halvåtta. I Sverige var klockan halvnio och jag kom snabbt på att mina före detta kollegor på Kungshögsskolan i Oxie redan varit igång på skolan. Fast det var trots detta lite svårt att känna efter hur det kändes att vara pensionär. Det är ju inte alla nyblivna svenska pensionärer som vaknar upp på ett hotellrum i London. Jag får känna efter i morgon istället.
 

På tal om att känna efter så kände Ebba efter att hennes hälar behövde plåster och min höft försökte jag ignorera med värktabletter. Så efter vår sedvanliga frukost gick vi till Boots lite längre ner på South Kensington Road, där vårt hotell låg. Det var efter inköp härifrån som vi återvände till hotellet med hälplåster och jag hade egna värktabletter med mig. Fast innan dess passade vi på att stanna till hos Whole Foods Market och köpte Fidas present som var tre Giant Pretzel. Packningen gick snabbt och efter trippelkoll att allt var med traskade vi ner till receptionen och lämnade in vårt bagage för att kunna göra sista dagen i London.
 

Klockan var elva och vårt första stopp var Madame Tussauds vaxkabinett. Jag hade förfasat mig över den långa kö som alltid var här och hoppades att våra förköpta biljetter skulle få oss att gå före i kön. Ur led är tiden. British Museum som det bara varit att traska in på hade en hiskeligt massa besökare och långa köer och Madame Tussauds som brukade ha hiskeligt långa köer var det bara att gå direkt in på. Det var som vanligt intressant att se alla kända personer, döda som levande. Vissa var skrämmande lika och andra var inte så som man hade tänkt. Det fanns lite förändringar från förr. Skräckamaren med en massa hemska personer var borttagen och ersatt med en vandring med Jack the Ripper. Denna vandring kostade extra och det tyckte vi båda inte det var värt.
 

Här fanns några avdelningar med King Kong och Skull Island, Star Wars och Marvels figurer. Dessa figurer fanns i det som tidigare varit Madame Tussauds observatorium användes numera som en 4D biograf. Det var en kortfilm på tio minuter där Captain America, Spiderman, Iron man och Hulken rädda Madame Tussauds i London från en elak skurk. 4D var att man inte bara såg 3D utan även kände filmen genom blåst, vatten, stötar och skakningar. Lite coolt, men tio minuter var precis lagom.
 

Vi tog nu tunnelbanan från Baker Street tillbaks till Oxford Circus. I områdena här omkring hade vi några ärenden att ta hand om. Först var att köpa te till Eva. Hon hade på mina tidiga resor beställt tyger från Libertys. Nu fick hon te kallat Libertys Blend. Efter det gick vi till Hamleys igen. Där hade jag bestämt att köpa tre små mjukisdjur till min hund Rhian. Hon älskar att springa omkring med dessa i munnen. Innan vi skulle vidare blev Ebba sugen på våfflor. Det berodde givetvis på att det såldes sådana inne på Hamleys. Hon var så sugen att hon även bjöd mig på en. Det fanns olika varianter av toppning, men alla innehöll en rinnande kolachoklad som var både mättande och satte sig på tänderna. Men vi lyckades få ner det mesta innan vi rullade vidare.

Avslutningsvis skulle vi längre ner på Oxford Street för att kolla upp om JD Sports och SportsDirect låg här. Det gjorde de och nu fattade jag varför inte en renodlad fotbollströjeaffär som SoccerScene fanns kvar längre. Båda butikerna var fulladdade med fotbollströjor. Det var svårt att välja. Då de kostade 50 pund stycket så var detta otroligt billigt i förhållande till de 800 kronor som de kostar i Sverige och Danmark. Jag slog till med två. En var mitt walesiska favoritlag Cardiff Citys ljusgröna andratröja och den andra fick Ebba välja. Det blev Evertons ljusgrå andratröja.
 

Nu hade tiden gått så att det var dags att leta efter ett ställe att inta den sista lunch/middagen i London. På programmet stod Thaimat. Ebba hade hittat en som hette Smokey Goat. Det tyckte vi lät bra då vi började på grannpuben som hette Goat. Då skulle vi ha börjat och slutat med matställen med get i namnet. Tydligen har inte Tai restauranger öppet på samma tider som andra. Vår getrestaurang stängde klockan tre liksom de andra i området vi var på. Då kom Ebba med den briljanta iden att vi visst skulle sluta vårt matintag på en getrestaurang. Nämligen samma som vi startat på.
 

Alltså åkte vi tillbaka till hotellet, men gick tio meter förbi och in på Goat. Ebba avslutade som jag börjat med en
COD & CHIPS                                                 £12.99
Chunky hand-battered cod fillet, served with chips, mushy or garden peas and tartare sauce
och jag tog en
STEAK & ALE PIE                                             £11.99
100% British beef, slow-cooked in an ale gravy and encased in pastry. Served with mashed potatoes, seasonal vegetables and a jug of gravy.
Där fick ni exakt beskrivning på hur menys såg ut., och det var typisk engelsk mat som var mättande.
 

Nu var det till att gå in på hotellet en sista gång för att hämta vårt bagage. Med betydligt tyngre väskor än dem vi kom hit med började vi vår lite vemodiga gång ner till vår tunnelbanestation. Med tåget på den kunde vi åka till South Kensington för att där byta till Piccadilly Line. Detta tåg tog oss ända ut till Heathrow och deras Terminal 2. Vi checkade in i god tid klockan sex och fick lite märkliga biljetter som inte var numrerade. Då vi frågade om detta så fick vi två olika svar. Ett var att vi var satta som stand by passagerare på planet till Köpenhamn klockan 20:30. En annan påstod att vi skulle få nya biljetter då vi bordade planet. Vi litade på den sistnämnda och jag passerade kontrollen, men Ebba tvingade de skanna av ordentligt i en röntgen. Då hon frågade om vågorna i maskinen fick hon lite luddigt svar. Ebba vet ju betydligt mer om detta än de som jobbade med maskinen. Hon kom i alla fall helskinnad därifrån och i Taxfree köpte hon lite leksaker till hennes och Fridas gudbarn uppe i Västerås.
 

Lite trötta och avslagna satt vi och väntade på att klockan skulle bli kvart i åtta. Det var nämligen då som det stod att man skulle få reda på vilken gate som planet skulle gå ifrån. Redan 20 i åtta kollade Ebba upp på sin mobil att det var gate 32. Då jag kollade på tavlan stod det att det var dags att borda planet. På en annan tavla stod det att det tog 15 minuter att gå till gate 32. Det blev lite stressigt, men det visade sig gå fortare än en kvart att ta sig dit och då vi kom fram så hade de biljetter med bestämda platser. Vi fick 5A och B. Attans att vi kom en rad för långt bak.
 

Ner till rad nummer fyra satt nämligen pluskunder hos SAS. Dessa fick mat och dryck serverat. Alla vi som satt bakom denna rad bjöds endast på en kopp kaffe eller te. Jag nöjde mig med kaffe, men Ebba ville tydligen uppleva lite nostalgi och köpte en Coca cola och en påse chips. Då hon och jag flög hem för 17 år sedan var det jag som köpte Coca cola och chips till henne.
 

Kaptenen hade flugit in en kvart och kvart över tio var vi framme på Kastrup. Då Ebba väntade på sin resväska passade jag på att köpa det deostick jag varit på väg att inhandla på Heathrow. Ute i den kyliga Köpenhamnsnatten hade klockan åter förflyttat sig en timme framåt så klockan var egentligen tjugo över elva. Tjugo minuter senare skulle tåget över bron gå. Vi ringde hem och förvarnade om hämtning strax före tolv på Hyllie.
 

Men givetvis var vi i Norden med ett Öresundståg som skulle ta oss över bron, och det är väl ingen som kan tänka sig att detta skulle gå enligt utsatt tidtabell. Nejdå! Fem minuter försenat kommer ett tåg från fel håll och kör förbi alla. Slutligen stannar det och alla passagerarna tittar lite villrådigt på varandra och börjar jaga efter tåget. Snabbt trängs, och trycks alla ihop i de två vagnar som tåget består av. Efter ett tag kommer lokföraren och går in på rätt sida så att jag ser att det är åt Sverige han tänker köra. Då dyker ett nytt tåg upp som spärrar vägen. De två tågen ska kopplas ihop. Det betyder att det kör ett Öresundståg, försenat över bron med två tomma vagnar främst och två överfyllda vagnar längst bak.
 

Vi lyckades ta oss fram i den ena tomma vagnen och kunde fem över tolv visa upp våra pass för sista gången denna resa för en polisman som var utposterad på Hyllie station. Detta med EU och ett fritt förflyttande mellan länderna för EU medborgare har blivit till en cirkus där jag aldrig förr har behövt visa pass så många gånger som nu. Minst tio gånger har jag viftat med passet och det har lästs av och skannats, men nu ska det få vila ett tag.
 

På Hyllie station kom Eva och Rhian och hämtade oss. Rhian fick en av sina leksaker omedelbart och var överförtjust. Om inte överförtjusta så var Ebba och jag åtminstone överens om att det hade varit en fantastiskt fin resa men att det också var skönt att vara hemma igen. Jag känner nu att det känns bra att kunna sitta och skriva slutet på denna dagbok då klockan är halvtre på natten, utan att behöva tänka på att jag ska gå till arbetet i morgon. Egentligen skulle Frida och Ebba gjort denna resa, men jag känner mig stolt att de litar på mig så pass att Frida valt att istället jobba dessa dagar som tandläkare, och bjuda mig på resan. Så tack till Eva, Frida och givetvis Ebba för dessa fyra fantastiska dagar som inledde min riktiga pension!

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv