Onsdagen den 13:e januari 2021

En annan sak vi är unika med tillsammans med Finland och delar av Norge är att vi anser att julen tar slut idag. Övriga kristna världen har bar jul i tolv dagar. Vi har det i tjugo dagar. Dagen idag associeras enligt nuvarande tradition med julgransplundring, att "kasta ut granen", och att ta bort juldekorationer. I bland annat Gimo i Uppland firas dagen med papier-maché-masker i en karnevalsliknande tillställning, ett firande som går under namnet Knutmasso. På sina håll lever seden att klä ut sig till Knutgubbar kvar, inte minst i trakten kring Munkfors i Värmland.
Förr kännetecknades Knutdagen framförallt av att gillena under stora festligheter då avslutades, och enligt traditionen var det också dagen då all julmat skulle ätas upp. Att klä ut sig till Knutgubbar var också vanligt.
 

Vädret i Jönköping var igår klar himmel och sol, men istället hade temperaturen gåt ner några grader under noll. Dottern åkte med sjukhusets gasdrivna bil till Eksjö och jag var och flyttade min bil på P, alltså 24-timmarsparkeringen. Sedan tog jag en promenad ner i Asecs köpcenter. Det fanns några saker som behövdes till middagarna och så skulle jag fixa torrschampo och bananer till dottern. Själv skulle jag ha kaffe på Kahls och lite marsipan för att fira dagen.
 
Innan köpen hann jag läsa igenom Sydsvenskans e-tidning. Det är ju kaos på sjukhusen med massor inlagda smittade. Det finns en annan typ av kaos inom idrotten. Handbolls-VM i Egypten ska spelas, men man har tagit tillbaka att det ska kunna finnas publik. Alla annan idrott håller också på utan publik. Fast diverse ledare undrar vad man håller på med inom förbunden. Vart och vartannat lag i olika länder och i olika sporter har mängder med spelare som är smittade. Det blir inga lag och matcher ställs in. Men spelas det ska det. Därför undrar jag: Om man håller idrotten igång nu då läget med coronan är som värst.

Varför i helvete stoppade man då all idrottsverksamhet världen över våren 2020?
 
Det blev både fotboll och film. Trots röran i den engelska fotbollen så tittade jag på en match från omgång ett. Burnley mot Manchester United. Burnley som bara gjort nio mål på sexton matcher bevisade varför. Inte ett enda skott på mål och United kunde ta ledningen Premier League med sitt enda mål. Sheffield United gjorde också ett enda mål. På straff efter en VAR bedömning som gav straff. Det hade det inte gjort i alla matcher, men 1-0 till Sheffield United över Newcastle var detta Uniteds första seger på arton matcher.
 
Då denna historiska seger togs tittade vi i lägenheten i Jönköping på en film från 2019 vid namn ”Long Shot”. Som trettonåring hade Fred Flarsky sextonåriga Charlotte Field som barnvakt. Hans första stora förälskelse. I vuxen ålder träffas de igen. Han en bufflig journalist som anser att man måste säga vad man tycker. Hon som utrikesminister i USA med hopp om att bli den första kvinnliga presidenten. Filmen klassas som en romantisk komedi, och det var det. Underhållande och ibland kul, men sedan har den det typiska amerikanska problemet att om man ska ha kul så måste det ske med droger. Det dra ner helhetsomdömet om filmen lite.

Idag 1907 föddes George Raynor i Hoyland Common i Yorkshire, nästan mitt i England. Han spelade först fotboll i amatörklubbarna Elsecar Bible klass, Mexborough Athletic och Wombwell. Hans första proffsklubb var Sheffield United, som han anslöt sig till 1930. Där blev det endast ett framträdande under de två år han var med i klubben. Mellan 1932 och 1939 spelade han för ytterligare fyra olika Ligaklubbar Mansfield Town, Rotherham United, Bury FC, den sista av dessa, Aldershot, säsongen innan kriget.

Under Andra Världskriget sadlade han om och blev tränare. Svenske Putte Kock plockade honom till Sverige där Raynor 1946 blev svensk förbundskapten. Detta var han fram till slutet på 1958. Samtidigt tränade han både andra svenska och utländska lag. GAIS (1947-48), AIK (1948–52), Åtvidaberg FF (1952–54), Juventus (1954),  Lazio (1954–1955) och Coventry City (1956). Under perioden i Italien var han ledig från landslaget, men kallades åter in till hemma-VM 1958.

Det skrivs idag mycket om vilket som varit landslagets bästa manager, Tommy Svensson, Lars Lagerbäck eller Tommy Söderberg. Nej, den överlägset bäste tränaren för Sveriges herrlandslag i fotboll är och kommer alltid att vara George Raynor. Under hans period tog landslaget OS-guld 1948, OS-brons 1952, VM-brons 1950 och ett VM-silver 1958. Den sviten kommer ingen svensk förbundskapten någonsin att komma i närheten av. Raynor dog 1985.

Jag har visserligen skrivit att George Raynor var Sveriges bäste förbundskapten i fotboll. Det är inte helt sant då det inte fanns en "Förbundskapten" för Sveriges landslag förrän 1962. Innan dess var det Uttagningskommittén (UK) som tog ut landslag och utsåg tränare, och vid den aktuella perioden var det Putte Kock som var ordförande i Uttagningskommittén, och som utsåg Raynor till coach för svenska landslaget.

Idag 1998 spelade Preston bortamatch mot Macclesfield Town. Det var en match i Auto Windscreens Shield. Så hette Ligacupen då. Preston manager Gary Peters hade sagt upp sig och hans hjälptränare David Moyes fick bli huvudtränare. Det gick bra och Preston vann med 1-0 och gick vidare. 

Tjugo år senare hade han hoppat in för att hjälpa West Ham. Idag 2018 spelades en Premier Leaguematch mellan West Ham och Huddersfield Town. Det blev seger till West Ham och David Moyes med 4-1. I och med denna seger så blev Moyes den fjärde managern i Premier League som kom upp i 200 segrar. De andra som tagit plus 200 segrar är Sir Alex Ferguson, Arsene Wenger, Harry Redknapp och Jose Mourinho.