• Boris fotbollsblogg

Fredagen den 19:e juli 2019

Dagbok från Atenresan torsdagen den 18:e juni 2019.

Då var det dags att komma till en avrundning på denna femdagars resa till Greklands huvudstad Aten. Ikväll går resan hem, men det betyder inte att vi inte ska utnyttja den sista dagen. Först utnyttjade vi duschen och sedan matsalen. Tydligen är det sen frukost som gäller för detta hotellets gäster. Ett tag var det så fullt att nyinkomna inte hade någon plats. Det bekom inte oss som tog god tid att smälta den sista frukosten i Aten. För mig kan jag nog säga för alltid, då risken är liten att jag kommer tillbaka hit.
 

Uppe på rummen var det packningsprocedur som tog vid. På mina resor är den alltid mycket enkel. Vid ankomst öppnas resväskan eller handbagaget. Sedan står det på hotellgolvet fram tills det är avresedags. Nya kläder hämtas upp och använda läggs i en tvättpåse. Alltså gick det snabbt att få allt nedstuvat i bagaget igen. Vi hade tid till dagboksläsning och en sista koll innan vi vid elvatiden lämnade rummet. Tolv skulle vi vara ute så det var god marginal.
 

Bagaget stuvades in i ett rum vid receptionen så att vi kunde utnyttja sista dagen i Aten till det som var kvar. Nämligen besök på Zeus Olympos tempel, Panathinaikostadion och inköp av sådant vi spanat in under veckan. Alltså tog vi tunnelbanan för näst sista gången, och resan gick till stationen Acropoli. Här var det närmst till Zeus-templet. Fast innan vi gick dit passade vi på att gå in på posten. Vi visste att det fanns en här och äntligen kom vi inom postens öppettider. Frida skulle nämligen ha frimärke till sina vykort. Jag tyckte hon kunde ta med dem hem och skicka de i Sverige. Emil påstod att då syntes det på frimärket. Ja, men jag är tveksam om adressaterna hade upptäckt detta. Men nu kom korten iväg från rätt land, även om vi kommer att ha varit hemma en vecka innan vykorten kommer fram.
 

Nu gällde det att passera en av de mest trafikerade gatorna i staden. Det lyckades. Det kanske låter märkligt då man går mot en grön gubbe, men i Aten är det långt ifrån alla trafikanter som stannar vid rött ljus, så det gäller att ha koll även om det är grön gubbe. Zeus Olympos tempel är den näst mest besökta platsen i Aten efter Akropolis. Gårdagens guide Dimitros berättade detta. Han sa också att det var det mest överreklamerade utflyktsmålet och att om man tvunget skulle in här så kunde det vänta till sista dagen. Vi var där den sista dagen och att det var så berodde på att vi redan betalt biljett hemifrån.
 

Templet invigdes av kejsare Hadrianus år 132. Det var alltså ett romersk byggnadsverk som tillägnades guden Zeus och som man tänkte att ju större desto bättre. Alltså blev det det största templet från denna tid. Det hade från början 104 kolonner som alla var 17 meter höga och en diameter på 1,5m. Idag finns bara 15 kvar. Plundringar och jordbävningar har gjort att det endast finns 15 stående och en liggande kolonn kvar. Detta kunde man titta på om man stod utanför staketet. Gjorde man som vi, gick in, så kunde man se dem på närmre håll. Så till alla som tänker besöka denna sevärdhet: Spara pengarna och beskåda pelarna från utsidan.
 

Efter en snabb titt i souvenirbutiken stegade vi bakåt mot igår och kom till Panathinaikostadion. Alltså fick jag med mig de andra in. Vi betalade inträde på fem Euro och sedan inträffade något jag saknat på andra platser som turister stannar vid. Det finns nästan inget skrivet eller något guidehäfte, utan det man kan få reda på är om man själv har läst igenom om utflyktsmålen innan. Här ingick en telefonliknande apparat som man håll till örat. Det var guidning på en massa olika språk, dock inte svenska. Vi valde engelska. Tryckte man på tvåan så startade guiden berätta om allt som denna plats och stadion varit med om. Efter varje siffra kom en paus och inne på stadion fanns sedan en ny siffra som man knappade in så fortsatte guidningen.

Alla verkade tycka detta var alldeles utmärkt utom Emil. Han hade tydligen fått sin telefon programmerad på franska. Alltså fick vi vänta innan han sagt ifrån, fått telefonen omprogrammerad och tryckt på tvåan. Fortfarande franska. Det heter ju tredje gången gillt och då var även Emil med på banan, eller rättare sagt utanför banan där vi gick. Guiden ledde oss in genom en tunnel där gladiatorer eller idrottsmän passerat då de var på väg ut till kamp. Inne i det som var idrottarnas omklädningsrum fanns nu ett litet museum. Här fanns de flesta av de facklor som människor sprungit med före OS och som använts då elden tänts. Här fanns även affischer till alla Olympiska Spel som hållits.
 

Guidningen ledde oss ut i solen till arenans innerplan igen. Lykourgos var mannen som först byggde en arena på denna plats. Det var cirka 330 fKr. Drygt 470 år senare moderniserade romaren Herodes Atticus arenan och byggde den helt av marmor. Även om den byggts om sedan dess så är det fortfarande världens enda arena byggd av marmor. Det har den fantastiska egenskapen att även om solen gassade på dessa stenar så var det inte för varmt att sätta sig på dem. Under tiden mellan de äldsta ombyggnaderna så hölls Panathenaic Games här vart fjärde år. Då de moderna spelen hölls för första gången 1896 så hade tysken Ernst Ziller lett utgrävningarna innan han ritat och med hjälp av greken Evangelis Zappas som sköt till några miljoner byggt upp denna nya stadion. Här hålls alltså mång grenar 1896. Då Aten åter höll i OS 2004 så hade man målgång i maratonloppen och bågskyttet i stadion.
 

Innan vi lyssnade på det sista guiden sa hade vi ett race på innerplan. Ebba skulle filma och var starter. Om jag var långsammast vet jag inte, men jag var klart trögast då jag inte riktigt fattade starterns kommando. Det var: OK, Kör! Jag kan väl inte komma ifrån att Emil var snabbast, men jag höll ganska jämna steg med Frida och hade loppet varit tio meter till så kanske… Det sista av guidningen avlyssnade vi på översta sittplatsraden innan det var dags att bestiga prispallen. Jag måste säga att detta, även om man inte är fullt ut sportintresserade, är betydligt mer värt ett besök än Zeus gamla tempel.

Nu köptes dricka innan vi promenerade genom Plaka. Vi hade en del saker att göra innan hemresan. Jag skulle kolla alla de tre fotbollslagens shoppar, Ebba och Frida hade diverse smycken att köpa och något till Eva. Emil skulle köpa… Ja, inget vet och vad värre var att han inte själv heller visste. Först på turen var fotbollslagets AEK (Yellow and black shop). Riktigt nära hittade vi en butik som hette FRIDA. Här fotograferades Frida, men AEK hittade vi inte. Till sist fick Emil GPSa sig fram. Och vi hittade affären. Lite försmädligt var det att det var den shop som låg alldeles bredvid ”FRIDA”. Vi hade alltså nästan fotograferat affären utan att uppmärksamma detta. Även om AEKs nya tröja var släppt så hade de inte fått hit den.

Nästa butik på mitt schema var Panatinaikos (Green shop) där man påstod att den nya tröjan skulle var på plats igår. Nu sa de nästa vecka. Alltså ingen grön tröja heller. Däremot hade Olympiakos (Red shop) 2019/20 års nya förstatröja. Det blev givetvis ett inköp och då jag berättade om min samling så ville mannen i affären att jag skulle kontakta honom om ett år så skulle han skicka 2020/21 års tröja till mig. Då vi var på väg ner mot det tilltänkta matstället, där vi ätit i söndags så passade vi på att gå dit innan övriga inköp, och det passade mig bra. Jag hade ju fått vad jag ville ha.
 

Ebba hade ju fixat resan så då fick hon väl välja det hon ville ha. Och det var pasta med lax på restaurang Kouti. Den restaurang vi var på i söndags. Trots stekande hetta satt vi ute och frös. De hade nämligen fläktar med vattenånga och det var alltså lite kyligt. Jag slog på stort och tog tonfisk med svart ris. Det var den dyraste rätten, och den kostade 15 Euro. Maten är alltså inte speciellt dyr. Efter att ha betalt, varit på toaletten och Ebba lyckats riva ner en kruka så gick vi till fikastället. Det var Fridas idé och det var bara hon och jag som skulle ha fikat som bestod i varsin kokosstång. De såldes från ett gatustånd och Frida var övertygad om att dessa kokosstänger kunde ge magsjuka. Det gjorde de inte. Däremot gav de Emil stressjuka.
 

Kokosståndet hade flyttat en bit upp på gatan under middagen så vi var tvungna att tre gånger passera en plats där fyra enträgna färgade män skulle få oss att komma till Monastiraki-torget ikväll. För det skulle man antagligen köpa något armband och göra knytnäve mot knytnäve. Efter tre vändor så förstod jag lite Emils aversion mot att gå förbi fler gånger. Men vi skulle upp på loppmarknadsgatan för inköp av smycken. Både Frida och Ebba hittade saker de köpte. Ebba hade lite problem att välja mellan två ringar. Då hon frågade råd blev mitt svar: Köp båda! Det gjorde hon. Emil hade fortfarande inte hittat någon ny Mopstjöja eller annat klädesplagg. Nåstan ända uppe vid Syntagma-stationen som skulle ta oss till hotellet så fanns en butik som heter ”FunkyBuddha”. Inte heller här fanns några tröjor med mopsar på. Däremot hittade jag ett antal shorts som mina döttrar tyckte jag skulle köpa. Valet stod mellan två olika färger i en och samma modell. På min förfrågan om råd vilka jag skulle köpa så fick jag svar av Ebba: Köp båda!
 

Med två nyinköpta shorts använde vi tunnelbanan för sista gången. Femdagarskortet för nio Euro hade vi utnyttjat till fullo. Frida och jag tog en promenad till den lokala handlaren, men det fanns inget ät- eller drickbart som var värt att köpa med sig. Istället återförenades vi med Ebba och Emil. Klockan sex skulle bilen komma som skulle ta oss till flygplatsen. Det gjorde den. Denna gång var det ingen taxi, men trots det vägrade Emil sitta fram. Det fick Frida göra. Då vi diskuterade de fem dagarna i bilen undrade chauffören vad vi talade för språk. Då han fick reda på att det var svenska så berättade han att hans favoritfotbollsspelare var en svensk. Marcus Berg av alla. Fast det hade sin förklaring. Jag misstänkte att chauffören var en fan av fotbollsklubben Panathinaikos och där spelade Marcus Berg mellan 2013 och 2017. I landslagen har han ju förvånansvärt svårt att göra mål vilken jag förklarade, men i klubblagen är han ofta skyttekung. I Panathinaikos blev det 73 mål på 115 matcher och det är ett strålande facit.
 

Strålande gick också bilresan till flygplatsen. Ditresan var en i stort sett rak motorväg istället för den bergsväg vi tvingades åka på hitresan. Bagaget checkades in och innan vi gick till vår gate så fick Emil stanna till på hans favoritställe; Starbucks! Här köptes dryck och kakor. Frida och jag slukade i vanlig ordning vårt käk, men långsamätarna Ebba och Emil tog sådan tid på sig att jag började sportkommentera tuggorna för att se vilken av de två som skulle komma i mål först. Problemet var då att tröttheten satte in så likt två småbarn började de skratta så mycket att det tog ytterligare tid att få i sig ”musatuggorna”.
 

Med på planet hem fanns faktiskt även en kändis. Eurovision Song Contest vinnaren från 2000, Jørgen Olsen. Den äldste av Olsen Brothers. Ingen avkrävde att han skulle sjunga ”Fly on the Wings of Love” så det var ganska lugnt på Norwegian Air-planet hem. Det avgick 9:05 och var inte i Köpenhamn förrän halvett. Det tog alltså mycket längre tid för norrmännen att flyga Aten-Köpenhamn än SAS som flög dit oss. Kan det ha att göra med uppförsbacke och nedförsbacke. Ett annat problem var att det var oerhört trångt mellan sätena. Damen framför hade tänkt vila på hemresan och fällde sin stol, men jag var tvungen att be henne räta upp den igen. Min benställning gjorde att sova var uteslutet. Istället hann jag läsa ut min deckare som jag inte hade haft tid att läsa i i Aten.
 

Klockan halvett steg vi av planet. Fast i Danmark och Sverige var det ju bara halvtolv. Tyvärr var tåget två minuter över ett uteslutet då vi även skulle ha med oss det incheckade bagaget. Det tar en evinnerlig tid att få ut i Köpenhamn. Ebbas väska kom först av allas då klockan var nästan tolv. Emils dröjde ytterligare tio minuter. Men vi klarade avgången 00:22. Då man nästan önskade att Öresundstågen skulle vara lite försenade så kom de i tid. Vi tog adjö av vårt resesällskap Emil, och stegade ut på perrongen. Lustigt var att under resan till Aten och tillbaka hade jag inte behövt passet en enda gång, men på Hyllie station i Malmö så tvingades jag visa det för att komma ut på gatan.
 

Taxin Frida hade beställt stod och väntade. Strax efter ett var vi vid Ärtgränd 7. Gladast av alla som fanns i detta hus var nog Rhiann och Esmi, våra två Cockrar. Därefter var det jämnt skägg mellan oss människor. Eva var glad att vi var hemma och trots upplevelsen av Aten och Grekland så sägs det ju att: ”Borta bra men hemma bäst!” Så visst var det skönt att vara hemma igen. Imorgon ska vi börja planera nästa resa.

Kommentera gärna:

  • Peter • 20 juli 2019 09:17:12
    Helt underbar resedagbok, du får göra som Thorsten Ehrenmark och börja skriva kåserier från dina resor

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv