Fredagen den 19:e juli 2019

Efter en snabb titt i souvenirbutiken stegade vi bakåt mot igår och kom till Panathinaikostadion. Alltså fick jag med mig de andra in. Vi betalade inträde på fem Euro och sedan inträffade något jag saknat på andra platser som turister stannar vid. Det finns nästan inget skrivet eller något guidehäfte, utan det man kan få reda på är om man själv har läst igenom om utflyktsmålen innan. Här ingick en telefonliknande apparat som man håll till örat. Det var guidning på en massa olika språk, dock inte svenska. Vi valde engelska. Tryckte man på tvåan så startade guiden berätta om allt som denna plats och stadion varit med om. Efter varje siffra kom en paus och inne på stadion fanns sedan en ny siffra som man knappade in så fortsatte guidningen.

Guidningen ledde oss ut i solen till arenans innerplan igen. Lykourgos var mannen som först byggde en arena på denna plats. Det var cirka 330 fKr. Drygt 470 år senare moderniserade romaren Herodes Atticus arenan och byggde den helt av marmor. Även om den byggts om sedan dess så är det fortfarande världens enda arena byggd av marmor. Det har den fantastiska egenskapen att även om solen gassade på dessa stenar så var det inte för varmt att sätta sig på dem. Under tiden mellan de äldsta ombyggnaderna så hölls Panathenaic Games här vart fjärde år. Då de moderna spelen hölls för första gången 1896 så hade tysken Ernst Ziller lett utgrävningarna innan han ritat och med hjälp av greken Evangelis Zappas som sköt till några miljoner byggt upp denna nya stadion. Här hålls alltså mång grenar 1896. Då Aten åter höll i OS 2004 så hade man målgång i maratonloppen och bågskyttet i stadion.
 

Ebba hade ju fixat resan så då fick hon väl välja det hon ville ha. Och det var pasta med lax på restaurang Kouti. Den restaurang vi var på i söndags. Trots stekande hetta satt vi ute och frös. De hade nämligen fläktar med vattenånga och det var alltså lite kyligt. Jag slog på stort och tog tonfisk med svart ris. Det var den dyraste rätten, och den kostade 15 Euro. Maten är alltså inte speciellt dyr. Efter att ha betalt, varit på toaletten och Ebba lyckats riva ner en kruka så gick vi till fikastället. Det var Fridas idé och det var bara hon och jag som skulle ha fikat som bestod i varsin kokosstång. De såldes från ett gatustånd och Frida var övertygad om att dessa kokosstänger kunde ge magsjuka. Det gjorde de inte. Däremot gav de Emil stressjuka.
 
Kokosståndet hade flyttat en bit upp på gatan under middagen så vi var tvungna att tre gånger passera en plats där fyra enträgna färgade män skulle få oss att komma till Monastiraki-torget ikväll. För det skulle man antagligen köpa något armband och göra knytnäve mot knytnäve. Efter tre vändor så förstod jag lite Emils aversion mot att gå förbi fler gånger. Men vi skulle upp på loppmarknadsgatan för inköp av smycken. Både Frida och Ebba hittade saker de köpte. Ebba hade lite problem att välja mellan två ringar. Då hon frågade råd blev mitt svar: Köp båda! Det gjorde hon. Emil hade fortfarande inte hittat någon ny Mopstjöja eller annat klädesplagg. Nåstan ända uppe vid Syntagma-stationen som skulle ta oss till hotellet så fanns en butik som heter ”FunkyBuddha”. Inte heller här fanns några tröjor med mopsar på. Däremot hittade jag ett antal shorts som mina döttrar tyckte jag skulle köpa. Valet stod mellan två olika färger i en och samma modell. På min förfrågan om råd vilka jag skulle köpa så fick jag svar av Ebba: Köp båda!
 
Med två nyinköpta shorts använde vi tunnelbanan för sista gången. Femdagarskortet för nio Euro hade vi utnyttjat till fullo. Frida och jag tog en promenad till den lokala handlaren, men det fanns inget ät- eller drickbart som var värt att köpa med sig. Istället återförenades vi med Ebba och Emil. Klockan sex skulle bilen komma som skulle ta oss till flygplatsen. Det gjorde den. Denna gång var det ingen taxi, men trots det vägrade Emil sitta fram. Det fick Frida göra. Då vi diskuterade de fem dagarna i bilen undrade chauffören vad vi talade för språk. Då han fick reda på att det var svenska så berättade han att hans favoritfotbollsspelare var en svensk. Marcus Berg av alla. Fast det hade sin förklaring. Jag misstänkte att chauffören var en fan av fotbollsklubben Panathinaikos och där spelade Marcus Berg mellan 2013 och 2017. I landslagen har han ju förvånansvärt svårt att göra mål vilken jag förklarade, men i klubblagen är han ofta skyttekung. I Panathinaikos blev det 73 mål på 115 matcher och det är ett strålande facit.
 
Strålande gick också bilresan till flygplatsen. Ditresan var en i stort sett rak motorväg istället för den bergsväg vi tvingades åka på hitresan. Bagaget checkades in och innan vi gick till vår gate så fick Emil stanna till på hans favoritställe; Starbucks! Här köptes dryck och kakor. Frida och jag slukade i vanlig ordning vårt käk, men långsamätarna Ebba och Emil tog sådan tid på sig att jag började sportkommentera tuggorna för att se vilken av de två som skulle komma i mål först. Problemet var då att tröttheten satte in så likt två småbarn började de skratta så mycket att det tog ytterligare tid att få i sig ”musatuggorna”.
 
Med på planet hem fanns faktiskt även en kändis. Eurovision Song Contest vinnaren från 2000, Jørgen Olsen. Den äldste av Olsen Brothers. Ingen avkrävde att han skulle sjunga ”Fly on the Wings of Love” så det var ganska lugnt på Norwegian Air-planet hem. Det avgick 9:05 och var inte i Köpenhamn förrän halvett. Det tog alltså mycket längre tid för norrmännen att flyga Aten-Köpenhamn än SAS som flög dit oss. Kan det ha att göra med uppförsbacke och nedförsbacke. Ett annat problem var att det var oerhört trångt mellan sätena. Damen framför hade tänkt vila på hemresan och fällde sin stol, men jag var tvungen att be henne räta upp den igen. Min benställning gjorde att sova var uteslutet. Istället hann jag läsa ut min deckare som jag inte hade haft tid att läsa i i Aten.
 
Klockan halvett steg vi av planet. Fast i Danmark och Sverige var det ju bara halvtolv. Tyvärr var tåget två minuter över ett uteslutet då vi även skulle ha med oss det incheckade bagaget. Det tar en evinnerlig tid att få ut i Köpenhamn. Ebbas väska kom först av allas då klockan var nästan tolv. Emils dröjde ytterligare tio minuter. Men vi klarade avgången 00:22. Då man nästan önskade att Öresundstågen skulle vara lite försenade så kom de i tid. Vi tog adjö av vårt resesällskap Emil, och stegade ut på perrongen. Lustigt var att under resan till Aten och tillbaka hade jag inte behövt passet en enda gång, men på Hyllie station i Malmö så tvingades jag visa det för att komma ut på gatan.
 
Taxin Frida hade beställt stod och väntade. Strax efter ett var vi vid Ärtgränd 7. Gladast av alla som fanns i detta hus var nog Rhiann och Esmi, våra två Cockrar. Därefter var det jämnt skägg mellan oss människor. Eva var glad att vi var hemma och trots upplevelsen av Aten och Grekland så sägs det ju att: ”Borta bra men hemma bäst!” Så visst var det skönt att vara hemma igen. Imorgon ska vi börja planera nästa resa.