Tisdagen den 16:e juli 2019

Dagbok från Aten måndagen den 15:e juni 2019.

Trots lite udda sängkläder med två dubbelsängslakan och täcke som användes i varsin enkelsäng så sov vi fram till halvåtta. Det var ganska mycket sängkläder att trassla in sig i, men med luftkonditioneringen var det ganska okay i alla fall. Lagom till klockan åtta var vi nyduschade och kunde spatsera ner till matsalen för frukost. Det var tomt på människor och vi trodde att vi var de enda gästerna på hotellet. En vänlig tjej stod dock bland all mat som serverades och skulle hjälpa till så gott det gick. Jag hade plockat fram en extra tallrik att lägga tepåsar, melonskal, olivkärnor och diverse andra saker på. Vips sa det bara så hade tjejen dukat av den tallriken. Som tur var så dör det upp fler gäster och vi kunde käka vår frukost i lugn och ro. Lite skumt var det för det verkade som alla andra hade stått och väntat på att vi skulle äntra matsalen, oh sedan bara strömmade det in folk.
 
Vi lämnade den fulla matsalen för de sista bestyren på hotellrummet innan det bar iväg ut på stan. Idag skulle det bli regn lovade meteorologerna. Men det skulle visa sig att de hade lika bra koll på vädren som Öresundstågen har på sina tågtider. Ännu dan dag med långt över 30 grader i solen, som visade sig framme mest hela dagen.
 

Detta för att undkomma regnet, men även av intresse. På väg in upptäckte vi att Fridas solhatt gett med sig i hettan och svetten. Hon såg ut som en slokörad vädurskanin, men nu skulle hon ju inte behöva hatten på någon timme. Det var en ganska lång kö, men det gick snabbt att komma in. Museet var i tre våningar och överst var det Panthernons 17 gånger 8 pelare och alla utsmyckningar och skulpturer som fanns bevarade och till beskådande i en nästan exakt skala av det riktiga Panthernon. Det var ganska coolt. Det var det även att kunna använda toaletten innan vi någon timma senare vandrade ut och sedan ner under jord. Under museet fanns det utgrävningar av den bebyggelse som fanns på platsen på tre och fyrahundratalet. Lite skumt var det att taket här var golvet ovanför och detta var ett glasgolv, vilket innebar att om man tittade upp kunde man få se andra ”utgrävningar”.
 
Fast vi tittade inte så mycket upp utan istället ut. Fyra personer som vandrade ner mot tunnelbanan och inget bestämt. Det var för tidigt att äta middag, men vi måste ha dricka. Vad skulle vi göra? Frida stegade in på en restaurang och uppmärksammade att de hade milkshake. Det kunde vi ta varsin. På förfrågan hos värden så gick det bra. Vi fick plats och en matsedel och hänvisade de milkshakes som fanns. Då vi började bläddra så var han genast framme och rättade till och lade upp sidan där milkshakes fanns. Det visade sig att vi vann striden med ägaren. Ingen tog milkskake utan det blev lite pommes, glass, baklava, fruktsallad, Coca cola, vatten och en alkoholfri öl.
 
Baklavaätaren hade fått en snilleblixt. Samtidigt fick han ta över som reseledare. ”Vi sticker till Greklands tredje största stad!” Detta kom han på då han hade sett att vårt tunnelbanekort tog oss till ändstationen i söder; Pireus. Det visade sig att det enda stället tunnelbanekortet inte gällde till var flygplatsen, så för ett resepass på 90 kronor var det inte illa att ta en resa till Pireus. Jag har ju bott där i ett och ett halvt år, men det var i studentboendet Pireus i Malmö. Nu var det dags att komma till det riktiga Pireus. Det var mer som imponerade redan på resan dit. Stationen innan Pireus hette Faliro och den stannade precis vid Karaiskakis-stadion. Detta är fotbollsklubben Olympiakos FCs hemmaarena. Den tar drygt 32 000, men såg mycket mäktigare ut från utsidan.
 
Framme i Atens hamnstad stötte vi på enträgna skoförsäljare som trots att jag sa mitt skonummer kom med de största han hade och påstod att de passade. För att överbevisa honom krängde jag på mig skorna. Oj, vad de passade tyckte han. Så den taktiken ska jag inte använda mer. Guiden Emil tog oss vidare till hamnen där de stora kryssningsfartygen låg. Ingen hade riktigt koll på vad vi förväntat os, men det var liv och trafik. Han hade hittat en lite mindre marina på andra sidan halvön Pireus ligger på. Zea heter den och där skulle det vara nära havet och lugnt. På väg dit sprang vi på den första sportaffär jag sett på resan. Trots det lokala favoriterna Olympiakos så hade de inga fotbollströjor så vi kryssade med vår guides hjälp ner till Zea.