• Boris dagliga blogg

Tisdagen den 16:e juli 2019

Dagbok från Aten måndagen den 15:e juni 2019.

Trots lite udda sängkläder med två dubbelsängslakan och täcke som användes i varsin enkelsäng så sov vi fram till halvåtta. Det var ganska mycket sängkläder att trassla in sig i, men med luftkonditioneringen var det ganska okay i alla fall. Lagom till klockan åtta var vi nyduschade och kunde spatsera ner till matsalen för frukost. Det var tomt på människor och vi trodde att vi var de enda gästerna på hotellet. En vänlig tjej stod dock bland all mat som serverades och skulle hjälpa till så gott det gick. Jag hade plockat fram en extra tallrik att lägga tepåsar, melonskal, olivkärnor och diverse andra saker på. Vips sa det bara så hade tjejen dukat av den tallriken. Som tur var så dör det upp fler gäster och vi kunde käka vår frukost i lugn och ro. Lite skumt var det för det verkade som alla andra hade stått och väntat på att vi skulle äntra matsalen, oh sedan bara strömmade det in folk.
 

Vi lämnade den fulla matsalen för de sista bestyren på hotellrummet innan det bar iväg ut på stan. Idag skulle det bli regn lovade meteorologerna. Men det skulle visa sig att de hade lika bra koll på vädren som Öresundstågen har på sina tågtider. Ännu dan dag med långt över 30 grader i solen, som visade sig framme mest hela dagen.
 

Först så märkte vi inte av solen då vi satt under jord i fyra tunnelbanetågsstationer. Vi steg av på stationen Acropoli. Då kan alla räkna ut vad dagen var ämnad till. Rätt! Vi hade även biljett inköpt hemifrån till Akropolisklippan som man väl får säga är den stora symbolen som figurerar i bild då man ser bilder av Aten. Det blev en vandring upp till toppen genom ett antal årtusenden och väl uppe kom vi alla ihåg de visdomsord som alla som varit här tidigare intalade oss. ”Passa på och var där tidigt så att ni inte är uppe på toppen när det är som hetast vid tolvtiden.” Vi var uppe på toppen vid tolvtiden.
 
Ebba hade ”Guidad speaker” i sin mobil genom någon app som man kunde ladda ner. Genom den fick man reda på massor av fakta från flydda tider, dock var det inte mycket fakta av det som fanns kvar här uppe. Det fanns bland annat en historia som sa: ”Då detta tempel byggdes föll en arbetare så illa att han var döende. Man tillkallade hjälp och en staty av mannen uppfördes och den stod till höger om er. Den finns dock inte kvar sedan många år tillbaka.” Okay, faktan gick fram men… Nu var det hela imponerande i alla fall, trots att det inte var så mycket grekiskt kvar. Mycket var raserat och återuppbyggt av Romarna då de härjade i det antika Aten.

Det var inte bara de gamla byggnaderna som fascinerade utan även den oerhörda utsikt man hade över hela Aten. Lite synd var att Parthenon, templet på toppen var under restaurering. I och för sig var det kanske inte synd utan tvärtom, men byggkranen inne i byggnadsruinen förtog lite av helheten. Däremot imponerades vi av de båda amfiteatrarna Dionysosteatern och den något mindre Herodes Atticus teater. Den sistnämnda var fortfarande i bruk och här uppförs med jämna mellanrum teaterpjäser eller konserter. Vi kollade, men tyvärr så var det inget som gick under den tid vi är kvar i Aten.

Vi gick däremot själv upp på Areopagus backe som är en liten utsiktsplats med massor av hal marmorsten att halka omkring på. Namnet kommer av Ares, den grekiske krigsguden som påstods ha ställts inför rätta på denna klippa av gudarna då han anklagades för att ha dödat Poseidon's son Halirrhothius. Detta för att Halirrhothius hade våldtagit en av Ares döttrar. Ares frikändes. Vi var all fredliga och fria att lämna klippan för att vandra ner mot tunnelbanestationen och ta oss vidare. Men jag som trodde att meteorologerna skulle ha rätt med sin regnvarning gick genast med på att vi kunde gå in på Akropolismuséet.
 

Detta för att undkomma regnet, men även av intresse. På väg in upptäckte vi att Fridas solhatt gett med sig i hettan och svetten. Hon såg ut som en slokörad vädurskanin, men nu skulle hon ju inte behöva hatten på någon timme. Det var en ganska lång kö, men det gick snabbt att komma in. Museet var i tre våningar och överst var det Panthernons 17 gånger 8 pelare och alla utsmyckningar och skulpturer som fanns bevarade och till beskådande i en nästan exakt skala av det riktiga Panthernon. Det var ganska coolt. Det var det även att kunna använda toaletten innan vi någon timma senare vandrade ut och sedan ner under jord. Under museet fanns det utgrävningar av den bebyggelse som fanns på platsen på tre och fyrahundratalet. Lite skumt var det att taket här var golvet ovanför och detta var ett glasgolv, vilket innebar att om man tittade upp kunde man få se andra ”utgrävningar”.
 

Fast vi tittade inte så mycket upp utan istället ut. Fyra personer som vandrade ner mot tunnelbanan och inget bestämt. Det var för tidigt att äta middag, men vi måste ha dricka. Vad skulle vi göra? Frida stegade in på en restaurang och uppmärksammade att de hade milkshake. Det kunde vi ta varsin. På förfrågan hos värden så gick det bra. Vi fick plats och en matsedel och hänvisade de milkshakes som fanns. Då vi började bläddra så var han genast framme och rättade till och lade upp sidan där milkshakes fanns. Det visade sig att vi vann striden med ägaren. Ingen tog milkskake utan det blev lite pommes, glass, baklava, fruktsallad, Coca cola, vatten och en alkoholfri öl.
 

Baklavaätaren hade fått en snilleblixt. Samtidigt fick han ta över som reseledare. ”Vi sticker till Greklands tredje största stad!” Detta kom han på då han hade sett att vårt tunnelbanekort tog oss till ändstationen i söder; Pireus. Det visade sig att det enda stället tunnelbanekortet inte gällde till var flygplatsen, så för ett resepass på 90 kronor var det inte illa att ta en resa till Pireus. Jag har ju bott där i ett och ett halvt år, men det var i studentboendet Pireus i Malmö. Nu var det dags att komma till det riktiga Pireus. Det var mer som imponerade redan på resan dit. Stationen innan Pireus hette Faliro och den stannade precis vid Karaiskakis-stadion. Detta är fotbollsklubben Olympiakos FCs hemmaarena. Den tar drygt 32 000, men såg mycket mäktigare ut från utsidan.
 

Framme i Atens hamnstad stötte vi på enträgna skoförsäljare som trots att jag sa mitt skonummer kom med de största han hade och påstod att de passade. För att överbevisa honom krängde jag på mig skorna. Oj, vad de passade tyckte han. Så den taktiken ska jag inte använda mer. Guiden Emil tog oss vidare till hamnen där de stora kryssningsfartygen låg. Ingen hade riktigt koll på vad vi förväntat os, men det var liv och trafik. Han hade hittat en lite mindre marina på andra sidan halvön Pireus ligger på. Zea heter den och där skulle det vara nära havet och lugnt. På väg dit sprang vi på den första sportaffär jag sett på resan. Trots det lokala favoriterna Olympiakos så hade de inga fotbollströjor så vi kryssade med vår guides hjälp ner till Zea.
 

Här beundrade vi hamnen eller förfärades över hur svinrika människor det finns. Det som låg här var inga privata småbåtar utan privata sjömonster. I aktern fanns oftast både livbåt med motor och en vattenscooter. Vi fotograferade, som vi även gjort resten av dagen, innan vi tog oss runt marinan och upp på vägen som skulle ta oss tillbaka. Här låg fullt med caféer och även restauranger. Uteserveringen var nära kajen och restaurangen på andra sidan en ganska livligt trafikerad väg. Av intresse ville jag vi skulle äta här. Ena orsaken var att restaurangen serverade fisk. Andra var att se kyparna passera gatan utan att bli överkörda.
 

Alla åt vi fisk, förutom reseledaren Emil. Han har blivit en riktig dansk. Det äts inte en maträtt av honom utan att det finns bacon med på något hörn. Så även idag. Ebba beställde pasta med räkor. Problemet var att räkorna ”tittade” på henne. Hon älskar räkor, men vill att de ska vara skalade. Det var de bara på mitten. Men med gemensamma krafter så fick hon och jag av allt oätbart på räkorna och sedan var alla nöjda. Egentligen får jag väl erkänna att jag också var nöjd att kyparna klarade sig. Som vår guide Emil sa så hade det varit hemskt att leva med att kyparen i Pireus dog på gatan då han kom med just min beställning.
 

På hemvägen till tunnelbanan passerade vi en liten butik med italiensk glass. Säga vad man vill om att vi är i Grekland, men italiensk glass är gott. Så gott att alla tog lite och jag mest. Hela tre kulor. Smaskande på denna kom vi till Pireus tunnelbanestation och satte oss på ett tåg som redan vid ändstationen var fyllt. Istället för att byta tåg den sista biten gick vi från Omonia-stationen och hem. Det tog lika lång tid som det antagligen tagit att vänta på det tåg som skulle ta oss en station. Promenaden gick fint och jag stötte även på Boris.
 

Istället för att gå in på hotellet gick vi till vår lokala butik och inhandlade dricka och diverse saker att ha ikväll och imorgon då vi ska ut på en heldagsfärd till Delfi och få oss några visdomens ord. Till detta kunde cash behövas och en bankomat letades upp. Den fanns ett par hundra bort från vårt hotell vid Stanley Hotel. Det är här vi ska vara imorgon klockan halvåtta. Det innebar att alla de små har lagt sig väldigt tidigt då de tycker att de ska upp väldigt tidigt imorgon. Jag klarar mig med lite färre timmar, men så här vid halvtolv så får dagboken för idag vara klar.

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln