Måndagen den 15:e juli 2019

Nu blir det inte fotboll utan resan till Aten. Klockan fyra steg familjen upp för att ta taxi till Hyllie station 20 i fem. Öresundståget skulle komma klockan fem och det var bara någon enstaka minut försenat så det tog oss smidigt till nästa station som var Kastrup. Då vi steg av tåget var vi fyra stycken på plats i Danmarks största flygplats. Det var mina döttrar Ebba och Frida, deras kompis Emil och jag. De två vars namn börjar på E hade bagage att checka in och det lyckades andra gången då de kommit på att trycka ut incheckningslappar som ska fästas på bagaget. Men det var ju en hel vecka sedan de var i London. Ja, jag vet! Då hade de allt i handbagaget.
 
London var också den senaste resan jag gjorde med flyg utomlands för drygt ett och ett halvt år sedan. Den gången fick jag visa mitt pass minst tio gånger innan jag kunde kliva ut på engelsk mark. Då vi klockan sju startade resan i ett SAS-plan till Aten hade jag inte visat passet en enda gång. Framme i den grekiska huvudstaden, efter en behaglig flygtur, så skulle klockan ställas fram en timme. Bagaget kom som det skulle även om Emil lät sin ”handbagageväska” åka två rundor på bandet.
 
Då vi lämnade flygplatsen stod en taxichaufför med en Ipad där det stod Ebba Herbertsson på. Vi installerade oss i taxin som skulle ta oss till ”Lotus Hotel”. I baksätet på denna taxi så kom jag på att jag fortfarande inte haft någon som helst användning av mitt pass än. Ingen var intresserad att titta på det, och jag som var rädd att det skulle slitas ut på Londonresan 2017. Ebba, Frida och jag satt bak i taxin och Emil tvingade jag sitta fram. Det var lite taktiskt då Emil erkände då vi stannade utanför hotellet att han satt på helspänn och förtvivlat trampade sin obefintliga bromspedal nästan igenom golvet. Som sagt så var det obegripliga trafikregler. Man kunde hålla vilken fil som helst och passade inte det så skapade man en egen bara bilen kom fram. Och det gjorde den. Fem Euro i dricks blev chaufförens extra inkomst för att vi kom helskinnade fram. Resan var annars redan betald vid bokningen hemifrån.
 
Lotus Hotel ligger i området runt Metaxourghios tunnelbanestation. Det är ett riktigt skabbigt, men samtidigt lite mysigt område med ett Hotell som däremot är bättre än området. Vi hade två dubbelrum och Ebba och jag tog det ena medan Feida och Emil tog det andra. Det som har balkong, men där är det knappast intressant att sitta, då det är 29 grader ute och hotellets rum hade luftkonditionering. Det var betydligt behagligare att var i rummet. Fast innan vi fick tillgång till rummen var vi tvungna att vänta till klockan två. Personalen var överförvänliga och rekommenderade en närbelägen restaurang som hette ”Tasty Corner”.
 
Vi fick vägbeskrivning och en karta och efter en kort promenad hittade vi stället. Jag har ju nämnt området och tre i sällskapet tyckte restaurangen såg sjabbig ut och var helt plötsligt inte så hungriga trots att ingen ätit något rejält på hela dagen. Jag brukar säga att ”Det spelar inte mig någon roll. Välj Ni!” Men helt plötsligt bestämde jag att vi skulle äta på Tasty Corner. I Grekland så blev det givetvis moussaka för min del. Häftigt tillagad genom att dela en aubergin och sedan fylla varje halva med färsröra och en ost-äggstanning på toppen. Gott och mättande och resten av sällskapet blev tydligen också nöjda och mätta av sina rätter. Efter maten tog vi en runda runt våra kvarter och gick ner på den lokala tunnelbanestationen för att köpa ett femdagarskort till alla färdmedel (tåg, bussar och trambussar) för 9 Euro. Innan klockan hann bli två hade vi även varit inne i en lokal mataffär och köpt dricka och lite snacks för att eventuellt ha på kvällen.
 
Efter lite behövlig vila och installering av det som idag är nästan viktigast bland alla som tar in på ett hotell: nämligen WiFi. Alla lyckades logga in och mobiler, för de andra tre och datorn för min del. Genast kopplades ”Rockkanalen” upp. Det var inte Rockklassier utan som jag skrev: Rockkanalen. Det visade sig att även SVT Play fungerar så Frida kan se ”Allsång på Skansen” på tisdag. Vid fyra tyckte alla att det var tid att utnyttja våra nyinköpta lokaltrafikbiljetter. Det blev så klart tunnelbanan.
 
Den tog oss från Metaxourghio-stationen fyra hållplatser fram till stationen Syntagma. Här finns Syntagmatorget och i ena änden ligger Parlamentet. Vi promenerade från torget och kom ner på den stora handelsgatan Ermou. I slutet av gatan låg Kapnikarea. Det är en grekisk-ortodox kyrka som troligen tillkom på 1000-talet och är en av de äldsta kyrkorna i hela Aten. Denna lille kyrka var vi inne i och då vi kom ut ville gänget ner för en marknasgata kallad Aiolou. Här var det som att gå på en svensk sommarmarknad, fast med lite bättre varor kanske, men det var mängder med butiker som hade smycken, skor, souvenirartiklar och diverse andra saker. Två av oss fastnade i varje smyckesaffär, medan Emil och jag fick vänta i eller utanför butikerna. Vi hittade dock ett ställe som alla gillade. Det var där man tillverkade smoothies och juicer av ren färsk frukt. Fantastiskt gott i hettan.
 
När den kilometervis långa marknadsgatan äntligen tog slut stod vi nästan utanför inträdet till, Antika Agora. Dit hade vi också beställt och betalt inträde till hemifrån. Agora är benämningen av rum på torg i antika grekiska städer. De användes som marknadsplats eller allmän mötesplats. Agoras yttre begränsning utgjordes av ett antal stoa, det vill säga en lång täckt valvbåge uppburna av kolonner eller pelare, i vilken man kunde promenera eller stå i skugga under dagens varma timmar. Det vet i tusan om vi hittade så mycket skuggor, men det fanns en del andra varelser som hade läst på bättre. Det var ett ganska stort antal katter som låg i skuggan och vilade här och där i Atens Agora. Annars kan man säga att detta var det forntida Atens hjärta. Här brukade de gamla filosoferna framföra sina nya idéer och i början av vår tideräkning kom även Paulus hit och predikade om nya, för grekerna främmande gudar.
 
Visserligen hade vi köpt vatten från en automat inne på Agora, men lite mat hade varit på sin plats innan vi skulle hem till hotellet igen. Klockan hade blivit runt sju och som av en händelse var vägen parallellt med marknadsgata fylld med restauranger. Vi tittade in på den första och skulle fundera på deras utbud, men då vi upptäckte att det var ett par hundra meter lång väg med bara restauranger så vände vi tillbaka till den första. Alltså intogs middagen på restaurang Kouti, men tunnelbanan som ackompanjerade alla människor som satt i restaurangen eller passerade på promenadstigen Adrianou. Ja, sedan lät regnet också ganska mycket, men det hade gått över då vi ätit vår middag. Frida hade lättare att hitta vegetariska alternativ här och jag tog min andra grekiska paradrätt; souvlaki som är ett grillspett. Jag valde lamm som bas.
 
Regnet hade avtagit och solen värmde igen då vi vandrade mot närmsta tunnelbanestation för att ta oss till hotellet. Men vänta! Frida måste ha te och jag kaffe. Skulle vi ta det inne i centrum eller hemma i våra skabbiga kvarter? Då vi visste att vår lunchrestaurang låg granne med diverse caféer så valde vi resa hem med tunnelbanan. Ett byte och två stationer senare var vi hemma. Första caféet sålde inte te. Grannen kunde fixa de så där satt Frida med te, jag med kaffe och de små med varsin Coca cola. Vi vandrade hem i mörkret och lät cafégästerna och barnen leka vidare på söndagskvällen.
 
Vi kom helskinnade hem utan att ha blivit antastade ens. Fast jag tycker nog att det verkar lika säkert här som på Malmös gator. Vi fick fixat ett lakan till varje rum då vi som låg i sängarna tyckte att ett stort gemensamt täcke var lite väl jobbigt att bråka om. Med denna nya fördelning av sängkläder så tyckte en del att de fått så lite sömn under dygnet att det var lika bra att slagga in redan klockan elva. Det var ganska lagom tills jag blev klar med denna skrift. Fast klockan elva och klockan elva. I Sverige är hon ju bara tio. Men det hjälper visserligen inte imorgon om man är kvar i Aten och det ska vi alla vara i några dagar till.