Mina 23 tröjor från 

ARSENAL FOOTBALL CLUB

ARSENAL F. C.
förstatröja 1967 - 1981

ARSENAL F. C.
förstatröja 1994 - 1996

ARSENAL F. C.
förstatröja 2000 - 2002

 

ARSENAL F. C.
andratröja 2003 - 2004 och tredjetröja 2004 - 2005

ARSENAL F. C.
förstatröja 2006 - 2008

 

ARSENAL F. C.
förstatröja 2008 - 2010

ARSENAL F. C.
andratröja 2010 - 2011, tredjetröja 2012 - 2013

ARSENAL F. C.
andratröja 2012 - 2013

ARSENAL F. C.
förstatröja 1984 - 1986

ARSENAL F. C.
förstatröja 1996 - 1998

ARSENAL F. C.
förstatröja 2002 - 2004

 

ARSENAL F. C.
förstatröja 2004 - 2005

 

ARSENAL F. C.
förstatröja 2006 - 2008 utan sponsor

ARSENAL F. C.
andratröja 2008 - 2009

ARSENAL F. C.
förstatröja 2011 - 2012

 

ARSENAL F. C.
förstatröja 2014 - 2015

ARSENAL F. C.
förstatröja 1990 - 1992

ARSENAL F. C.
förstatröja 1998 - 1999

ARSENAL F. C.
andratröja 2002 - 2003 och tredjetröja 2003 - 2004

ARSENAL F. C.
förstatröja 2005 - 2006

 

ARSENAL F. C.
andratröja 2007 - 2008, tredjetröja 2008 - 2009

ARSENAL F. C.
förstatröja 2010 - 2011

ARSENAL F. C.
förstatröja 2012 - 2014

 

HISTORIA ARSENAL

 

Klubben grundades 1886 av arbetare vid den kungliga vapenarsenalen i Woolwich i sydöstra London. Klubben, som från början hette Dial Square, spelade sin första match den 11 december 1886, då man besegrade Eastern Wanderers med 6–0. Namnet Dial Square var dock inte populärt bland klubbens medlemmar, och vid ett möte på juldagen 1886 ändrades namnet till Royal Arsenal. Vid detta möte skulle man även bestämma var man skulle spela sina hemmamatcher och vilken färg matchtröjorna skulle ha. Den förre Nottingham Forest-spelaren Fred Beardsley skrev till sin gamla klubb för att be om hjälp. Nottingham Forest skickade då en uppsättning röda tröjor och en boll. Som hemmaarena valdes Plumstead Common, där man kom att spela fram till 1888, då man flyttade till Manor Ground i Plumstead.

 

1891 blev klubben professionell och bytte samtidigt namn till Woolwich Arsenal. Samma år flyttade man än en gång, denna gång till Invicta Ground, där man kom att spela i tre år innan man flyttade tillbaka till Manor Ground. 1893 blev klubben medlem i The Football League. Man kom att tillbringa elva säsonger i division två, innan man 1904 gick upp i division ett. Den första sejouren i högsta divisionen kom att präglas av ekonomiska svårigheter. Det faktum att Arsenal höll till i otillgängliga Plumstead gjorde att publiken inte hittade till arenan, och därmed förlorade man mycket pengar. Klubben var nära att gå i konkurs innan den 1910 köptes av affärsmannen Sir Henry Norris. För att öka klubbens inkomster försökte Norris slå ihop Woolwich Arsenal med Fulham, men han fick inte tillstånd till detta av ligan. 1913 valde därför Norris att flytta klubben till Highbury i norra London, och året efter ändrades klubbens namn till The Arsenal.


1919 bestämdes att division ett skulle utökas från 20 till 22 lag. Sista säsongen innan första världskriget hade Arsenal slutat på femte plats i division två, medan grannklubben Tottenham Hotspur hade slutat på 20:e plats i division ett. Efter märkliga turer röstade man på ett möte att Arsenal skulle flyttas upp till division ett på bekostnad av Tottenham. Sedan dess råder en oerhört stor rivalitet mellan de båda klubbarna. Det har hävdats att Norris mutade höjdarna i ligan, men detta har aldrig kunnat bevisas. Arsenal har alltsedan 1919 spelat i förstadivisionen, och är därmed den klubb i England som spelat flest säsonger i rad i högsta ligan.

 

Sex år senare, 1925, fick Herbert Chapman jobbet som manager i Arsenal. Detta innebar början på Arsenals första storhetstid. 1927 gick Arsenal till final i FA-cupen för första gången, en final som man dock förlorade med 1–0 mot Cardiff City. Det är för övrigt hittills enda gången som ett walesiskt lag vunnit FA-cupen.

 

1930 vann Arsenal sin första stora titel när man besegrade Huddersfield Town med 2–0 i FA-cupfinalen efter mål av Alex James och Jack Lambert. Laget i finalen: Charles Preedy; Tom Parker, Eddie Hapgood; Alf Baker, William Seddon, Bob John; David Jack, Jack Lambert, Alex James, Cliff Bastin.

 

Säsongen 1930/31 blev Arsenal ligamästare för första gången efter att ha gjort hela 127 mål på 42 matcher. Jack Lambert blev bäste målskytt med 38 fullträffar. Säsongen efter kom man på andra plats i ligan och förlorade dessutom FA-cupfinalen mot Newcastle United. Sedan följde tre ligasegrar i raden 1933–35.

 

Vid den här tiden hade Arsenal ett mycket bra lag, och i en landskamp mellan England och Italien den 14 november 1934 bestod det engelska laget av inte mindre än sju spelare från Arsenal, nämligen målvakten Frank Moss, backarna George Male och Eddie Hapgood, vänsterhalven Wilf Copping samt innertrion bestående av Ray Bowden, Ted Drake och Cliff Bastin.


Efter att ha sett en reservlagsmatch i januari 1934, drabbades Herbert Chapman av lunginflammation och avled kort därefter. Han ersattes av George Allison, som kom att ha huvudansvaret de närmaste tretton åren.


Säsongen 1934/35 vann Ted Drake skytteligan med sina 42 mål efter att bland annat ha gjort fyra mål mot Birmingham, Chelsea, Wolverhampton och Middlesbrough. Dessutom gjorde han tre mål mot Liverpool, Tottenham och Leicester City. Under den här säsongen sattes också det publikrekord som fortfarande gäller på Highbury. Den 9 mars 1935 kom det 73 295 åskådare till matchen mot Sunderland. Den 14 december samma år satte Ted Drake ett rekord som även det står sig än idag: i bortamatchen mot Aston Villa gjorde han alla sju målen för Arsenal i en match som slutade 7–1. Så många mål har ingen spelare gjort i en enskild match i högsta divisionen i England varken förr eller senare.

 

1936 vann Arsenal FA-cupen för andra gången när man slog Sheffield United med 1–0 efter mål av Ted Drake. Laget i finalen: Alex Wilson; George Male, Eddie Hapgood; Jack Crayston, Herbie Roberts, Wilf Copping; Ray Bowden, Ted Drake, Alex James, Cliff Bastin.


Säsongen 1937/38 vann Arsenal ligan för femte gången på åtta år, men detta skulle visa sig bli storhetstidens sista stora seger. 1939 satte andra världskriget nämligen stopp för ligaspelet i England. Nio spelare från Arsenal miste livet under kriget. De var Henry Cook, Bobby Daniel, William Dean, Hugh Glass, Leslie Lack, William Parr, Sidney Pugh, Herbie Roberts och Cyril Tooze.

 

Efter kriget började fotbollen i England komma igång igen på allvar. I FA-cupen 1945/46 blev Arsenal utslaget redan i tredje omgången. Ligaspelet återupptogs säsongen 1946/47 då Arsenal slutade på trettonde plats. George Allison avgick som manager och ersattes av Tom Whittaker. Året efter förbättrade man sig avsevärt då man vann ligan för sjätte gången. Ronnie Rooke blev bäste målskytt med 33 mål. 1953 vann Arsenal ligan återigen, denna gång med minsta möjliga marginal. Arsenal och Preston North End hade lika många poäng, och ligan avgjordes därför genom att jämföra de båda lagens målkvot (antalet gjorda mål dividerat med antalet insläppta mål). Arsenals målkvot visade sig vara 99 hundradelar bättre än Prestons.

 

Mellan de båda ligasegrarna lyckades Arsenal vinna FA-cupen 1950 efter en 2–0-seger i finalen mot Liverpool (båda målen gjorda av Reg Lewis). Laget i finalen: George Swindin; Laurie Scott, Walley Barnes; Alex Forbes, Les Compton, Joe Mercer; Freddie Cox, Jimmy Logie, Peter Goring, Reg Lewis, Denis Compton.


Hösten 1956 avled managern Tom Whittaker. Jack Crayston, som hade spelat i klubben under 1930-talet, tog över, men han stannade bara i knappt två år. Då tog den gamle målvakten George Swindin över, men inte heller han kunde föra laget till några titlar. 1962 anställdes den legendariske Wolverhamptonspelaren Billy Wright som manager, men under 1960-talet gick det allt sämre för Arsenal. 1966 slutade laget på 14:e plats – den sämsta placeringen sedan 1930. Publiken minskade också. Den 5 maj 1966 möttes Arsenal och Leeds på Highbury inför endast 4 544 åskådare, vilket var den lägsta publiksiffran sedan första världskriget.

 

1966 fick managern Billy Wright sparken. Han ersattes av fysioterapeuten Bertie Mee, som förde Arsenal till final i Ligacupen både 1968 och -69. Man förlorade visserligen båda matcherna mot Leeds United respektive Swindon Town, men det skulle bli bättre. Arsenals juniorlag hade vunnit FA Youth Cup 1966, och av spelarna i det laget kom bland andra Charlie George, Ray Kennedy och John Radford att etablera sig i A-laget under de kommande åren. Säsongen 1969/70 vann Arsenal Mässcupen (föregångaren till UEFA-cupen) efter finalseger mot belgiska Anderlecht. Man förlorade första matchen i Bryssel med 3–1. Arsenals enda mål gjordes av Ray Kennedy i slutet av matchen, och detta skulle visa sig bli avgörande. Man vann returen hemma på Highbury med 3–0 (mål av Jon Sammels, John Radford och Eddie Kelly) och sammanlagt 4–3.

 

Säsongen 1970/71 blev en stor triumf för Arsenal. Efter en tveksam inledning på säsongen där man bland annat förlorade med 5–0 mot Stoke City i september, förlorade man bara en av de tretton sista ligamatcherna. Klubbens åttonde ligaseger säkrades efter en 1–0-seger över Tottenham i den sista omgången. Ray Kennedy nickade in målet som gjorde att Arsenal tog sig förbi Leeds United i ligatabellen. Fem dagar senare, den 8 maj 1971, mötte man Liverpool i FA-cupfinalen. Det var mållöst vid full tid, men i förlängningen gav Steve Heighway Liverpool ledningen. Eddie Kelly kvitterade dock och efter 111 minuters spel avgjorde Charlie George finalen med ett skott från 20 meter – ett av de mest klassiska målen i Arsenals historia. Laget i finalen: Bob Wilson; Pat Rice, Bob McNab; Peter Storey, Frank McLintock, Peter Simpson; George Armstrong, George Graham, John Radford, Ray Kennedy, Charlie George;


Trots att man i december 1971 hade värvat den förre världsmästaren Alan Ball från Everton för 220 000 pund, gick det sämre för laget. 1972 gick Arsenal visserligen till final i FA-cupen, men den här gången förlorade man mot Leeds United med matchens enda mål och året efter kom Arsenal tvåa i ligan efter Liverpool. Efter två misslyckade säsonger med en sextondeplats 1974/75 och en sjuttondeplats 1975/76, avgick managern Bertie Mee och ersattes av Terry Neill. 1976 värvades Newcastles skyttekung Malcolm Macdonald för den udda övergångssumman 333 333 pund och 33 pence. Macdonald vann skytteligan på 25 mål under första säsongen, men hösten 1978 skadades han och kunde inte komma tillbaka. Efter säsongen 1976/77 lämnade yttern George Armstrong Arsenal som klubbens meste spelare genom tiderna med sina 621 matcher.

 

Nya, unga spelare som Liam Brady, Frank Stapleton och David O'Leary kom dock fram under de här åren, och laget gick till FA-cupfinal tre år i rad (1978, -79, -80). 1978 års final förlorades överraskande mot Ipswich, men istället vann man finalen 1979. Då mötte man Manchester United och vann med 3–2. Efter att ha haft ledningen med 2–0 kom United tillbaka till 2–2, men i matchens sista minut gjorde Alan Sunderland segermålet. Laget i finalen: Pat Jennings; Pat Rice, Sammy Nelson; Brian Talbot, David O'Leary, Willie Young; Liam Brady, Alan Sunderland, Frank Stapleton, David Price, Graham Rix; Avbytare: Steve Walford. Det blev alltså till slut seger i FA-cupen, men vägen dit var krokig. I tredje omgången krävdes det fyra omspelsmatcher för att få Sheffield Wednesday på fall. Vintern 1978/79 var ovanligt kall, och omspelsmatcherna (som spelades på neutral plan) förlades till Filbert Street i Leicester, som var en av få arenor med spelduglig plan. I ligan slutade Arsenal på sjunde plats. Den mest minnesvärda ligamatchen denna säsong var mötet med ärkerivalen Tottenham Hotspur på White Hart Lane den 23 december 1978. Arsenal vann med 5–0 och Alan Sunderland blev tremålsskytt. Frank Stapleton och Liam Brady gjorde de övriga målen. Bradys mål är för övrigt en klassiker: från utkanten av straffområdet skruvade han med utsidan av vänsterfoten in bollen i det bortre krysset.


Säsongen 1979/80 förlorade Arsenal FA-cupfinalen mot West Ham United. Man gick även till kvartsfinal i Ligacupen samt till final i Cupvinnarcupen. Dessutom tillkom de 42 matcherna i ligan, vilket innebar att Arsenal denna säsong spelade hela 70 matcher på nio månader, och ändå vann man ingen titel. I ligan var det lite si och så med målskyttet, men i cuperna fick man till några riktiga fullträffar. I andra omgången av Ligacupen besegrades Leeds United med 7–0 och i Cupvinnarcupens kvartsfinal slog man IFK Göteborg med 5–1. I finalen av Cupvinnarcupen förlorade Arsenal dock mot spanska Valencia efter straffsparksläggning. Liam Brady och Graham Rix blev syndabockar genom att missa sina straffsparkar. En av säsongens höjdpunkter var FA-cupsemifinalen mot Liverpool. Matchen slutade 0–0, och det skulle krävas tre omspelsmatcher innan Arsenal stod som segrare. Detta var tidernas längsta semifinal i FA-cupen. Efter denna säsong såldes Arsenals bäste spelare Liam Brady till Juventus.

Sedan följde några sämre år. Terry Neill fick sparken som manager i december 1983 och två år senare avgick hans efterträdare Don Howe. Då anställdes George Graham som manager 1986, och en ny framgångsrik period kunde börja.


George Grahams karriär som Arsenalmanager fick en bra start. Säsongen 1986/87 slutade Arsenal fyra i ligan, efter att man legat etta efter halva säsongen spelad. Klubben vann Ligacupen också för första gången efter seger med 2–1 i finalen mot Liverpool, båda målen gjorda av Charlie Nicholas. Graham gav flera unga spelare chansen att etablera sig i startelvan under senare hälften av 1980-talet, bl.a. David Rocastle, Paul Merson och Tony Adams. Samtidigt gjorde Graham sig av med en del av de äldre spelarna som han inte ansåg hålla måttet. Viv Anderson och nämnde Charlie Nicholas tillhörde dem som fick lämna klubben. Graham förde också en mycket strängare disciplin än sina föregångare, både i omklädningsrummet och på planen.

 

Följande säsong var Arsenal åter i final i Ligacupen, men förlorade mycket överraskande mot Luton Town. Men i Ligan gick det bättre. Grahams lag presenterade en strikt defensiv disciplin, förkroppsligad av sin unge kaptenen Tony Adams, som tillsammans med Lee Dixon, Steve Bould och Nigel Winterburn, lade grunden till klubbens försvar i över ett decennium. Men tvärtemot vad många tror, att Grahams filosofi under hans tid i Arsenal var ett rent defensiv spel. Graham var också anställd att ge mycket utrymme åt mittfältarna David Rocastle, Michael Thomas och Paul Merson, och anfallaren Alan Smith, vars produktiva målskytte resulterade i att han hamnade runt 20 mål under de flesta av de åtta säsonger han tillbringade i klubben.

 

Nästa säsong var Arsenal med i kampen om ligaguldet. Efter att ha lett ligan sedan jultid, var Liverpool förbi Arsenal efter att laget förlorat mot Derby County och spelat oavgjort hemma mot Wimbledon i maj. Arsenal hade till synes förlorat sina chanser till ligatiteln. Den 26 maj 1989 är ett datum som för alltid etsat sig fast i Arsenalanhängarnas minnen. Den dagen möttes Arsenal och Liverpool på Anfield Road i Liverpool i säsongens sista match. Inför matchen ledde Liverpool serien tre poäng före Arsenal. För att Arsenal skulle passera Liverpool behövde man vinna med två måls marginal. En till synes hopplös uppgift med tanke på att Liverpool inte förlorat hemma med två mål sedan 1986. Sju minuter in i andra halvlek gav Alan Smith Arsenal ledningen. Matchuret hade passerat 90 minuter och resultatet var fortfarande 1–0 till Arsenal. Liverpoolspelarna började gratulera varandra när de fick veta att det bara var en minut kvar av matchen. Men vad händer? Jo, Lee Dixon slår en långboll till Alan Smith, som skickar den vidare till Michael Thomas som kommer fri med Liverpoolmålvakten Bruce Grobbelaar. Thomas gör inget misstag utan placerar bollen i nät i matchens absolut sista sekunder och Arsenal har vunnit ligan för första gången på 18 år! Den mest dramatiska upplösningen någonsin av ligan är ett faktum och den engelske tv-kommentatorn Brian Moores referat har blivit klassiskt:
"Arsenal come streaming forward now, in surely what will be their last attack. A good ball by Dixon, finding Smith... for Thomas, charging through the midfield! Thomas, it's up for grabs noowww!! THOMAS!!!"


Arsenal kunde inte försvara titeln säsongen efter, de slutade på en fjärdeplats. De kunde också inte göra avtryck i Europacupen, På grund av Heyselkatstrofen och det förbud som uppstod för engelska klubbar i de europeiska cuperna som fortfarande var i kraft vid den tiden. Förbudet hävdes efter den säsongen, men Liverpool (laget som var närvarande på Heyselkatastrofen) var avstängt ytterligare ett extra år.

1991 vann Arsenal ligan igen – nu med svenske Anders Limpar till vänster på mittfältet. Detta var en mycket händelserik säsong. Limpar hade en lyckad första säsong i Arsenal och gjorde elva mål i ligan. I sista ligamatchen för säsongen vann man hemma mot Coventry med 6-1 efter tre mål av Limpar. Under bortamatchen mot Manchester United på Old Trafford inträffade ett mindre bråk mellan spelarna och Arsenal fråntogs två poäng. Lagkaptenen Tony Adams åkte fast för rattfylla i december 1990 och fick sitta i fängelse i två månader. Trots detta förlorade Arsenal bara en ligamatch under hela säsongen (bortamatchen mot Chelsea). I september 1991 betalade Arsenal 2, 5 miljoner pund, (nytt klubbrekord) för Crystal Palaces anfallare Ian Wright, som skulle komma att tillbringa sju år i klubben och bli deras bäste målgörare någonsin innan Thierry Henry slog det. Den säsongen ,1991-92, spelade klubben för första gången i Europacupen på 20 år. Men den europeiska satsningen gick dåligt, Arsenal slogs ut av SL Benfica i andra omgången. Säsongen innehöll också en riktig blunder då laget slogs ut ur FA-cupen mot Wrexham. Arsenal slutade på fjärdeplats i ligan.

 

Nästa säsong, 1992/93, var det dags för nästa titel, eller titlar rättare sagt. Man kom bara på tionde plats i ligan, men istället vann man både FA-cupen och Ligacupen. Arsenal mötte Sheffield Wednesday i båda finalerna och i FA-cupfinalen krävdes det omspel för att ta hem pokalen (första matchen hade slutat 1–1). I omspelet vann Arsenal med 2–1 (mål av Ian Wright och Andy Linighan) och laget såg ut så här: David Seaman; Lee Dixon, Nigel Winterburn; Paul Davis, Andy Linighan, Tony Adams; John Jensen, Ian Wright, Alan Smith, Paul Merson, Kevin Campbell; Avbytare: David O'Leary.


Under ärevarvet efter segern i Ligacupfinalen lyfte Tony Adams upp matchhjälten Steve Morrow på sina axlar, men Adams tappade honom, och Morrow fick föras till sjukhus med bruten arm.

 

Tack vare segern i FA-cupen 1993, fick Arsenal delta i Cupvinnarcupen säsongen 1993/94. Arsenal tog sig ända till finalen, som spelades i Köpenhamn. Där mötte man italienska Parma. Med två så försvarsstarka lag var det inte så konstigt att det bara blev ett mål i matchen. Det målet gjordes av Arsenals Alan Smith. Arsenals Cupvinnarcupmästare: David Seaman; Lee Dixon, Nigel Winterburn; Paul Davis, Steve Bould, Tony Adams; Kevin Campbell, Steve Morrow, Alan Smith, Paul Merson, Ian Selley; Avbytare: Eddie McGoldrick.

 

Den 21 februari 1995 fick Graham sparken efter att det uppdagats att han hade tagit emot 425 000 pund i mutor från den norske agenten Rune Hauge i samband med värvningarna av Pål Lydersen och John Jensen. Trots detta lyckades Arsenal återigen ta sig till final i Cupvinnarcupen. Den här gången förlorade man dock mot spanska Real Zaragoza efter att David Seaman släppt in ett skott från halva plan i förlängningen.
Säsongen 1995/96 hade Bruce Rioch ansvaret som manager i klubben. Det var ingen lyckad säsong och han fick också sparken sommaren 1996. Man ska dock inte glömma att det var Rioch som köpte den holländske stjärnan Dennis Bergkamp från italienska Inter.

I september 1996 anlände den franske tränaren Arsène Wenger till Arsenal från Japan där han hade tränat Nagoya Grampus Eight. Det första han gjorde var att köpa den unge franske mittfältaren Patrick Vieira, som inte hade lyckats något vidare i AC Milan i Italien, men Wenger visste vad han gjorde. Wengers första säsong i Arsenal slutade med en tredjeplats i ligan, och till nästa säsong hade man förstärkt med fransmännen Nicolas Anelka och Emmanuel Petit samt holländaren Marc Overmars. När Wenger samtidigt sålde publikfavoriten Paul Merson, blev supportrarna minst sagt tveksamma till den nye managern. Men tack vare den redan starka backlinjen och de nya utländska spelarna, lyckades Arsenal säsongen 1997/98 vinna Dubbeln för andra gången i historien. Arsenal vann ligan en poäng före Manchester United, och i FA-cupfinalen besegrade man Newcastle med 2–0 efter mål av två av ligans snabbaste spelare, Anelka och Overmars. Laget i finalen: David Seaman; Lee Dixon, Martin Keown, Tony Adams, Nigel Winterburn; Ray Parlour, Patrick Vieira, Emmanuel Petit, Marc Overmars; Christopher Wreh, Nicolas Anelka; Avbytare: David Platt.

 

Sedan följde tre år utan titlar. Arsenal kom på andra plats i ligan efter Manchester United 1999, 2000 och 2001. Dessutom förlorade man FA-cupfinalen mot Liverpool 2001 efter att Michael Owen Frälst pool med två sena mål och Uefacup-finalen mot Galatasaray 2000 efter straffar. Hösten 1998 kom Fredrik Ljungberg från Halmstads BK till Highbury, och han presenterade sig direkt. Ljungberg gjorde nämligen mål i debuten mot Manchester United. Inför säsongen 1999/2000 köpte Wenger ytterligare en fransman, Thierry Henry från Juventus.

Säsongen 2001/02 spelade Arsenal hem Dubbeln än en gång. Efter en säsong där laget inte förlorade en enda ligamatch på bortaplan vann Arsenal ligan sju poäng före tvåan Liverpool. Fredrik Ljungberg gjorde sin dittills bästa säsong i karriären och Thierry Henry vann skytteligan med sina 24 mål. I FA-cupfinalen slog man Chelsea med 2–0. Målen gjordes av Ray Parlour och Fredrik Ljungberg. Laget i finalen: David Seaman; Lauren, Sol Campbell, Tony Adams, Ashley Cole; Sylvain Wiltord, Ray Parlour, Patrick Vieira, Fredrik Ljungberg; Dennis Bergkamp, Thierry Henry; Avbytare: Edu, Nwankwo Kanu, Martin Keown.

 

Efter den här säsongen slutade veteranen, lagkaptenen och Arsenal-legendaren Tony Adams efter 19 säsonger i Arsenals A-lag.

Arsenal lyckades inte försvara ligatiteln, men däremot vann man FA-cupen igen säsongen 2002/03 efter finalseger med 1–0 (mål av Robert Pires) över Southampton. FA-cupvinnarna: David Seaman; Lauren, Martin Keown, Oleg Luzhny, Ashley Cole; Robert Pires, Ray Parlour, Gilberto Silva, Fredrik Ljungberg; Dennis Bergkamp, Thierry Henry; Avbytare: Sylvain Wiltord.

 

Säsongen efter, 2003/04, blev man första klubb sedan Preston North End 1889 att gå obesegrade genom engelska ligan. Arsenal vann 26 matcher och spelade oavgjort 12 gånger på de 38 ligamatcherna, vilket gjorde att man slutade elva poäng före tvåan Chelsea, Däremot blev man utslaget av Chelsea och Manchester United i Champions Leagues kvartsfinal respektive FA-cupens semifinal. Thierry Henry blev förste Arsenalspelare sen Ronnie Rooke 1948 att göra 30 mål i ligan, vilket räckte till seger i Premier Leagues skytteliga.

 

2004/05 slutade Arsenal tvåa i ligan, 12 poäng efter Chelsea. Under hösten sprack sviten på 49 ligamatcher i rad utan förlust vilket är ett rekord i engelsk ligafotboll, när Manchester United vann med 2–0. I Champions League lyckades man inte gå längre än till åttondelsfinal, där Bayern München blev för svårt. I slutet av säsongen repade man dock mod och besegrade Everton med 7–0 i en ligamatch. Thierry Henry blev klubbens bäste målskytt för sjätte året i rad, och med sina 25 ligamål vann han skytteligan för tredje gången. Arsenal gick till final i FA-cupen, där man besegrade Manchester United med 5–4 på straffsparkar efter att matchen slutat mållös. FA-cupvinnarna: Jens Lehmann; Lauren, Philippe Senderos, Kolo Touré, Ashley Cole; Gilberto Silva, Patrick Vieira, Francesc Fabregas, Robert Pires; Dennis Bergkamp, José Antonio Reyes. Avbytare: Robin van Persie, Edu, Fredrik Ljungberg.

 

Under sista säsongen på Highbury, 2005/06, gick det lite knackigt i ligan. Man saknade Patrick Vieira mycket efter dennes försäljning till Juventus. Enda nyförvärvet var vitryssen Alexander Hleb från VfB Stuttgart. På hösten var det trögt, men efter nyår spelade Arsenal, och särskilt de nya stjärnskotten, upp sig. Man vann bland annat en match mot Middlesbrough med 7–0. I den sista matchen på Highbury vann man mot Wigan med 4–2 efter ett hat-trick av Henry. Matchen avgjordes av två svenskar. I den 73:e minuten byttes Fredrik Ljungberg och Wigans Andreas Johansson in. 44 sekunder senare rev Johansson ner Ljungberg och fick se rött kort. Straffen sköt Henry i mål. Arsenal tog sig förbi Tottenham och knep därmed den så viktiga fjärdeplatsen, vilket innebar att klubben säkrade en kvalplats till nästa säsongs Champions League. I Champions League gick det däremot bättre. Målvakten Jens Lehmann höll nollan hela 7 gånger. Arsenal slog ut Real Madrid i åttondelen och Juventus i kvarten. I semifinalen besegrade man Villareal hemma med 1–0 i den sista europacupmatchen på Highbury (Kolo Touré gjorde målet). I denna match sprang en ekorre in på Highburys gräs, vilket väckte viss uppmärksamhet. Efter 0–0 på bortaplan, där målvakten Jens Lehmann tog en straff i slutminuterna, tog sig Arsenal till sin första europacupfinal, där det dock blev förlust med 2–1 mot Barcelona. I finalen fick Arsenal en mardrömsstart efter att målvakten Jens Lehmann blivit utvisad efter 18 minuter. Men några minuter efter utvisningen så nickade Sol Campbell överraskande in 1–0 till Arsenal, men Barça tog vara på det numerära överläget och vände matchen. Arsenal satte Champions League-rekord genom att hålla nollan i 820 minuter (över nio matcher) i rad. Thierry Henry blev skyttekung i Premier League för tredje året i rad, och under säsongen passerade han Ian Wright som Arsenals bäste målskytt genom tiderna. Efter elva säsonger på Highbury valde holländaren Dennis Bergkamp att avsluta karriären.

 

Säsongen 2006/07 var en säsong präglad av skador och tillvänjningsproblem till den nya hemmaarenan Emirates Stadium där endast 5 av de 10 första hemmamatcherna slutade med seger. Centrala anfallsspelare som Thierry Henry och Robin van Persie gick skadade i längre perioder och tidigt under säsongen så var det problem i backlinjen där både William Gallas och Emmanuel Eboué gick skadade. Arsenal hamnade efter i ligan ganska tidigt under hösten men gick vidare från gruppspelet i Champions League och nådde finalen i Ligacupen. Under en period i februari till april så hade laget stora problem med att göra mål (bara sex mål på elva matcher) något som förde till att klubben under 10 dagar i februari blev utslagna i åttondelsfinalen i Champions League av PSV Eindhoven, förlorade finalen i Ligacupen mot Chelsea och blev utslagna av FA-cupen av Blackburn. Noterbart är dock att Arsenal inom loppet av tre dagar lyckades vinna två matcher mot Liverpool under januari (den 6:e och 9:e) och båda matcherna på Anfield Road. Första matchen var tredje omgången av FA-cupen, seger med 3-1. Den andra var kvartsfinal i Ligacupen som slutade hela 6-3 till Arsenal där Julio Baptista gjorde inte mindre än 4 mål, det ska även sägas att Arsenal mönstrade ett lag med juniorer och reserver medan Liverpool hade med flera a-lagsspelare. I ligan nådde klubben en ny 4:e plats och kvalificerade till kvalplats till nästa säsongs Champions League. Efter åtta säsonger och 226 mål för Arsenal valde kaptenen Thierry Henry att lämna klubben för Barcelona.

 

Säsongen 2007/08 var ytterligare en säsong utan titlar för Arsenal, även om man bitvis bjöd på ett bländande och publikfriande spel. Till skillnad mot fjolårssäsongen så var laget denna gång länge med om att slåss för ligatiteln. Efter en mycket bra höstsäsong där laget ledde ligan vid jul, så gick man in i en svagare period i mitten av februari till mitten av april där man bara tog två vinster på 13 spelade matcher. Laget slutade säsongen på en tredje plats i Premier League något som kvalificerade till kvalplats till nästa säsongs UEFA Champions League. En något svagare trupp och skador framför allt på Robin van Persie och Eduardo da Silva var något som ställde till problem för laget. I UEFA Champions League nådde Arsenal en kvartsfinalplats efter att ha besegrat AC Milan i åttondelsfinalen. I kvartsfinalen blev emellertid Liverpool FC för starka. I FA-cupen gick Arsenal till femte omgången. Noterbart var också att Tottenham Hotspurs lyckades vinna över Arsenal för första gången sedan 1999 när de vann semifinalen i Carling cup på White Hart Lane med 5-1. Värt att notera är också att Emmanuel Adebayor gjorde 30 mål för klubben under säsongen. Efter säsongen beslöt Mathieu Flamini att lämna klubben för italienska AC Milan, samtidigt som målvakten Jens Lehmann gick till tyska VfB Stuttgart efter att inte blivit erbjuden nytt kontrakt. Senare under sommaren 2008 lämnade även Alexander Hleb och gick till FC Barcelona. En annan känd mittfältare, Gilberto Silva från Brasilien, lämnade Arsenal för grekiska Panathinaikos.


Säsongen 2008/09 började dåligt för Arsenal, som inte imponerade och förlorade mot lag som Hull, Fulham, Stoke City och Manchester City. Poängtappen i inledningen av säsongen gjorde att laget fick en för stor uppförsbacke i ligan. Trots att fjärdeplatsen var hotad under en längre tid av Aston Villa och Everton lyckades man ändå knipa den åtråvärda platsen som ger Champions League-spel nästkommande säsong. Under säsongen bjöd Arsenal på många fina matcher i ligan. Till exempel vann man mot både Manchester United och Chelsea, och mot Liverpool mäktade det ryska nyförvärvet Andrey Arshavin med att göra fyra mål i en och samma match, en match om slutade 4-4. I Ligacupen gick Arsenal på bra och det var framförallt de unga reserverna som visade framfötterna. Mot Sheffield United gjorde den 19-åriga anfallaren Carlos Vela ett hattrick i en match som Arsenal vann med hela 6-0. I samma match gjorde även 16-åriga Jack Wilshere mål, och blev den näst yngsta målgöraren för klubben efter Francesc Fabregas. I FA-cupen nådde Arsenal semifinal där Chelsea blev för starka. Även i Champions League nådde Arsenal en semifinal vilket får ses som en framgång. Italienska Roma och spanska Villareal besegrades i åttondels- respektive kvartsfinal innan Manchester United slog ut Arsenal. Efter säsongen tappade Arsenal Emmanuel Adebayor och Kolo Toure till Manchester City.

Arsenal were originally formed as Dial Square FC in 1886 by workers at the Woolwich armaments factory in South London, a connection immortalised in the club crest, adopted in 1888, featuring three cannons (which never appeared on players' shirts). The name was changed to the more imposing Royal Arsenal a few months after their formation.

It has been widely reported that the club were given a set of Garibaldi Red shirts by Nottingham Forest but research by Mark Andrews and Andy Kelly has cast doubt on this. One of Arsenal's founders was Fred Beardsley, a native of Nottingham who was, according to his obituary had the idea of adopting Forest's colours. As an amateur, Beardsley continued to turn out for Forest in cup games and this may have given rise to the apocryphal story. In an interview published in 1938, Beardsley described the team's first strip as "red shirts, white three-quarter master pants, black stockings and caps." He also mentioned that Forest donated Arsenal's first football.

Having turned professional in 1891, the club found themselves ostracised by their amateur peers (association football in the metropolitan area was still dominated by gentlemen-players from the upper classes) and expelled from the London FA. Their initial attempts to form a professional league foundered (it would be another two years before the Southern League was formed) so, after a gruelling 1892-93 season of friendly matches against teams (including Football League sides) from the north, midlands and Scotland they applied to join the Football League. To this end the club became a limited company in 1893 and were required to drop "Royal" from their title. As Woolwich Arsenal, their application was successful and they became the first club from south of Birmingham to play in the Football League.

According to the Official History, the team experimented with red and blue striped shirts for the 1895-96 season and photographs of two key players, Harry Storer and Caesar Jenkyns appear to show these tops. In his extensive research, however, Mark Andrews found no contemporary press reports of the team wearing stripes and all the team photographs of the period show the regular, plain tops. We have now concluded that the Official History is incorrect on this point and that the surviving photographs show shirts worn in 1892 when the team changed for a game with Nottingham Forest.

Arsenal won promotion to the First Division in 1904 and survived for nine years until they were relegated 1913. That year the club left Plumstead in south-east London to move to Highbury despite vigorous protests from Tottenham Hotspur. When League football resumed after the First World War in 1919 the First Division was expanded. Arsenal's chairman, Sir Henry Norris, contrived to have his club (who had finished fifth in Division Two in 1915) replace Tottenham  [arsenal crest 1927] (bottom of Division One).

After several mediocre seasons, Arsenal appointed Herbert Chapman as manager. Having previously guided Huddersfield Town to two of their three successive League titles, Chapman set about transforming Arsenal from an average First Division club into one of the great names in world football. He had the nearby underground station renamed "Arsenal", pioneered the use of shirt numbers and introduced the now famous white sleeves. Andrews and Kelly have discovered that the first version of this iconic kit consisted of white cricket shirts (their change kit at the time) worn with thin, red sleeveless pullovers. This outfit proved troublesome to wash so conventional and flannel shirts were introduced, probably at the start of the 1933-34 season.

Under Chapman's guidance the club went on to dominate English football over the [arsenal crest 1930] following decade.

Although crests were not worn in league games, they did appear in FA Cup finals, the first being a monogram in 1927 followed, in 1930, by a version with a cannon.

[arsenal crest 1932] The FA Cup became Arsenal's first major trophy in 1930 and their first League Championship in 1931 was followed by a further four titles and another FA Cup over the next seven years. A new art deco crest was designed and appeared on the shirts worn in the 1932 FA Cup Final and other pre-war finals. A slightly different version appeared prominently in the club's fabled marbled halls, over the East Stand and in the boardroom.

After the interruption caused by the Second World War, Tom Whittaker forged another [arsenal 1950 fa cup final crest] great team winning two more titles (1948 and 1953) and an FA Cup (1950) with the 1951-52 season also seeing the Gunners narrowly miss the elusive double, runners up in both league and FA Cup. The crest worn in the 1950 and 1952 finals was slightly different to the pre-war version.

Whittaker's death in 1956 presaged a barren 14 years.

Around 1957 Arsenal adopted the modern continental style shirts but the older style, with buttoned collars and long sleeves occasionaly appeared until at least 1962 in cold weather.

[arsenal crest 1967] Club physiotherapist Bertie Mee took over as manager in 1966 and in 1967, after two seasons wearing plain red shirts, the classic Gunners' strip was reintroduced, now enhanced by a smart new crest consisting of a cannon. Defeat in the League Cup final of 1969 at the hands of Third Division Swindon did not bode well but a year later Arsenal captured their first European trophy, winning the Inter-City Fairs Cup against Anderlecht. The following season Arsenal achieved the domestic "double," clinching the League championship with a 1-0 win over Tottenham. Days later a Charlie George goal won the FA cup in extra time at Wembley against Liverpool.

[arsenal crest 1978] Despite reaching the FA Cup final again in 1972 and finishing second in the league the following season Arsenal became a mediocre side during the mid seventies. Towards the end of the decade Terry Neill and Don Howe achieved some success when Arsenal reached the FA Cup final in 3 successive seasons. This coincided with a slight modification to the crest, which now had "AFC" superimposed on three, stacked cannonballs, a motif now repeated on the shorts. Only the middle visit to Wembley, in [arsenal crest 1985 centenary crest] 1979, was triumphant, a thrilling last minute 3-2 victory against Manchester United. The following season saw cup heartbreak when Arsenal lost the FA Cup final to West Ham, and 4 days later the European Cup Winners Cup final to Valencia on penalties.

In the 1985-86 season the legend "Centenary Year 1985" was added to the crest.

After George Graham took over in 1986, Arsenal won six major trophies in the next eight years. A League Cup triumph in 1987 was built upon, and in 1989 the League Championship returned to Highbury after an 18 year absence when Arsenal pipped Liverpool to the title on [arsenal crest 1990] goals scored. In the most exciting finish to the league season ever witnessed in English football the final, deciding match at Anfield was won 2-0, the decisive second goal coming in injury time. Another championship followed two years later when Arsenal lost only one league game and conceded just 18 goals in 38 matches. In 1990 the club adopted the crest first designed in 1949 and now worn on the pitch for the first time.

[arsenal crest 1994] In the Premiership's inaugural year 1992-93 Arsenal became the first team ever to win both domestic cups in the same season. The following year the European Cup Winners' Cup was won in Copenhagen. Despite the cup successes, Arsenal's league results remained ordinary and following a scandal over illicit transfer payments, Graham was sacked in the middle of the 1994-95 season. Also in 1994, the crest was altered to more subtle colouring which,  [arsenal crest 1995] with slight modifications in 1995 and 1998, appeared on a navy shield until 2000.

After a period of turbulence, Frenchman Arsene Wenger was confirmed as Arsenal's new manager at the end of September 1996. Wenger set about transforming Arsenal's traditional cautious playing style. In 1998 Arsenal won the double  [arsenal crest 1998] for the second time, eclipsing Manchester United after trailing them by 13 points in January. The second half of the double, the FA Cup, was achieved with a comfortable 2-0 win against Newcastle at Wembley in May. The following season Arsenal fell just short of repeating their triumph, losing unluckily in the FA Cup semi-final in extra time to Manchester United and missing out on the title to the same deadly rivals by just one point. As the new millennium approached, the balance of power between Sir Alex Ferguson's Manchester United and Wenger's Arsenal tipped towards the Londoners.

In 2001 the crest was modified again for commercial reasons with solid yellow replacing the gold tones and the club motto rendered in clearer script to make the whole image easier to reproduce but this version was not applied to the team's shirts.

Because Arsenal's crest had evolved over many years, incorporating design elements from several sources, the club was unable to register copyright. To overcome this and to [arsenal crest 2002] emphasise the renaissance of the club, a new crest was introduced in 2002, which combined Arsenal's traditional colours with metallic gold, all of which would be featured in Nike's kits over the following seasons.

Another double was achieved in 2002 and in 2004, the Gunners won the Premiership title without being defeated, a feat that has not been achieved since Preston North End won the first ever League title in 1888, undefeated in 18 games. Arsenal were unbeaten in 38 League matches. A year later club won the FA Cup in a penalty shoot-out against Manchester United, the first time the competition had been decided in this way.

In June 2005 the club announced that they would play in dark "red currant" jerseys for one season to mark their last season at Highbury. The marketing campaign asserted that the colour was based on the dark, plum coloured shirts worn when the team moved to north London, with a poorly colourised team photograph from the period in support. With help from Mark Andrews and others, HFK is now convinced that there is no truth in this story and the club has always worn bright red shirts. The dark appearance of their early tops is due to the photographic emulsions in use at the time, which were insensiteive to red light.

The following season a more traditional strip was introduced, restoring white sleeves (with metallic gold trim on the body) and in 2008, Nike took something of a risk by reintroducing  [arsenal 125th anniversary crest] predominently red shirts with white and "red currant" trim.

Nike's 2010 strip marked a popular return to tradition with a recreation of the iconic shirt from the Seventies, matched by a similarly bold but simple outfit for the club's 125th anniversary in 2011-12. For this occasion a special crest was introduced. This featured 15 oak leaves (representing the fifteen founders of the club who met in the Royal Oak public house), 15 laurel leaves (taken from the threepenny bits each paid to establish the club) and the club's first motto, "Forward."