Mina 38 tröjor från
LIVERPOOL FOOTBALL CLUB

LIVERPOOL F C
overalljacka 1973

LIVERPOOL F C
förstatröja 1991 - 1992

LIVERPOOL F C
förstatröja 1996 - 1998

LIVERPOOL F C
förstatröja 2002 - 2004

 

LIVERPOOL F C
andratröja 2004 - 2005, tredjetröja 2005 - 2006

LIVERPOOL F C
andratröja 2006 - 2007

LIVERPOOL F C
borta Euro- och tredjetröja 2007 - 2008

LIVERPOOL F C
tredjetröja 2008 - 2009

LIVERPOOL F C
andratröja 2010 - 2011

LIVERPOOL F C
tredjetröja 2011 - 2012

LIVERPOOL F C
tredjetröja 2012 - 2013

LIVERPOOL F C
tredjetröja 2013 - 2014

LIVERPOOL F C
tredjetröja 2014 - 2015

You´ll never walk alone med Die Toten Hosen

LIVERPOOL F C
förstatröja 1982 - 1985

LIVERPOOL F C
förstatröja 1993 - 1995

LIVERPOOL F C
förstatröja 1998 - 2000

LIVERPOOL F C
andratröja 2003 - 2004, tredjetröja 2004 - 2005

LIVERPOOL F C
Champions Leaguetröja 2005 - 2006

LIVERPOOL F C
tredjetröja 2006 - 2007

LIVERPOOL F C
förstatröja 2008 - 2010

 

LIVERPOOL F C
andratröja 2009 - 2010

LIVERPOOL F C
tredjetröja 2010 - 2011

LIVERPOOL F C
förstatröja 2012 - 2013

LIVERPOOL F C
förstatröja 2013 - 2014

LIVERPOOL F C
förstatröja 2014 - 2015

LIVERPOOL F C
förstatröja 2015 - 2016

LIVERPOOL F C
förstatröja 1989 - 1991

LIVERPOOL F C
förstatröja 1995 - 1996

LIVERPOOL F C
förstatröja 2000 - 2002

LIVERPOOL F C
förstatröja 2004 - 2006

 

LIVERPOOL F C
förstatröja 2006 - 2008

 

LIVERPOOL F C
andratröja 2007 - 2008

LIVERPOOL F C
andratröja 2008 - 2009

 

LIVERPOOL F C
förstatröja 2010 - 2012

LIVERPOOL F C
andratröja 2011 - 2012

LIVERPOOL F C
andratröja 2012 - 2013

LIVERPOOL F C
andratröja 2013 - 2014

LIVERPOOL F C
andratröja 2013 - 2015

LIVERPOOL F C
tredjetröja 2016 - 2017

1892–1915: Liverpool FC bildas


Historien om Liverpool FC börjar i grannklubben Everton, som bildades 1878. Everton hade spelat på Anfield sedan 1884, men under sju år höjde arenaägaren John Houlding hyran från 100 pund till 250 pund. Everton bestämde sig därför för att flytta till Goodison Park och Houlding hade nu en arena men inget lag. I januari 1892 försökte Houlding bilda en ny klubb kallad "Everton Football Club and Athletic Grounds Company plc", men namnet godkändes inte av fotbollsförbundet eftersom det redan fanns en klubb med namnet Everton. Ett fåtal medlemmar från Everton stod på Houldings sida, och den 15 mars 1892 bildades Liverpool Football Club. Tack vare ett lån från Houlding på 500 pund kunde lagledaren John McKenna värva ett dussintal spelare från Skottland, vilket gjorde att laget blev känt som "Team of all the Macs" efter spelarnas efternamn.


Liverpool ansökte om medlemskap i The Football League, men fick avslag och gick istället med i Lancashire League. Den 1 september 1892 spelade Liverpool sin första match, en vänskapsmatch mot Rotherham Town. Liverpool vann med 7–1 och Malcolm McVean gjorde det första målet. Man hade dock svårt att locka publik till matchen, som bara bevittnades av några få personer. Samma dag hade Everton spelat inför 10 000 åskådare på Goodison Park. Två dagar senare spelade Liverpool sin första tävlingsmatch, då man besegrade Higher Walton med 8–0 i Lancashire League. Säsongen slutade med att laget vann både ligatiteln och Liverpool Senior Cup. I cupfinalen besegrades Everton med 1–0 i det första Merseysidederbyt. 1893 valdes klubben in i The Football League. Första matchen slutade med en 2–0-seger över Middlesbrough Ironopolis och Liverpool tog så småningom hem seriesegern i division två utan att förlora en enda match. Efter att ha besegrat Newton Heath (sedermera Manchester United) med 2–0 i en så kallad testmatch tog Liverpool steget upp i division ett. Det skulle dock bli betydligt tuffare i den högsta divisionen. Laget kom sist och flyttades ner till division två efter förlust mot Bury i en testmatch.

 

Raisbeck - en tung värvning
Ett år senare, 1896, var Liverpool tillbaka i division ett efter att ha besegrat Small Heath (sedermera Birmingham City) och West Bromwich Albion i en serie testmatcher. Tom Watson anställdes som lagledare och Liverpool blev nu ett etablerat lag i division ett. En av Watsons viktigaste värvningar var köpet av den skotske centerhalven Alex Raisbeck från Stoke City. Säsongen 1900/01 blev Liverpool ligamästare för första gången. Framträdande spelare i laget var, förutom lagkaptenen Raisbeck, backen Billy Dunlop, yttern Jack Cox samt centern Sam Raybould som blev klubbens bäste målskytt med sjutton ligamål. Laget lyckades inte försvara ligatiteln, utan sjönk till elfte plats året efter. Säsongen 1902/03 kom Liverpool på femte plats, fyra poäng efter mästarlaget The Wednesday, och Sam Raybould vann skytteligan med 31 ligamål. Raybould var skadad under stora delar av säsongen 1903/04, vilket bidrog till att laget kom näst sist i tabellen och flyttades ner till division två. Liverpool tog sig dock snabbt tillbaka, och två år efter nedflyttningen var man återigen ligamästare. Viktiga spelare i laget var högeryttern Arthur Goddard som spelade samtliga matcher samt Joe Hewitt som blev klubbens bäste målskytt med 24 ligamål.


Efter ligasegern fick Anfield två nya läktare: en huvudläktare på långsidan samt den så kallade Spion Kop på ena kortsidan. Anfield hade nu plats för 50 000 åskådare, men under de närmast följande åren nådde laget inga framgångar. Säsongen 1909/10 gjorde dock Jack Parkinson 30 ligamål och vann skytteligan. Laget kom på andra plats i tabellen, fem poäng efter Aston Villa. Under åren fram till första världskrigets utbrott höll Liverpool till i nedre halvan av ligatabellen. Viss framgång nåddes dock 1914, då man gick till final i FA-cupen för första gången efter att i semifinalen ha besegrat ligatvåan Aston Villa. I finalen på Crystal Palace i London blev det förlust mot Burnley som gjorde matchens enda mål. Denna final var den sista som spelades på Crystal Palace och den första som bevittnades av en monark – på läktaren satt kung Georg V. Ett år senare var klubben inblandad i mindre smickrande sammanhang. Liverpool låg i mitten av tabellen och mötte i sista omgången Manchester United, som behövde vinna matchen för att inte ramla ur serien. Efter en överenskommelse lagen emellan fick Manchester United vinna med 2–0, och när det avslöjades att matchen var uppgjord blev fyra spelare i vardera laget avstängda på livstid.


1919–1939: Mellankrigstiden

 

Gordon Hodgson var en stor målskytt
Trots den uppgjorda matchen innan kriget, fick både Liverpool och Manchester United spela kvar i division ett. Avstängningen av spelarna hävdes också, och den officiella förklaringen var att båda lagen behövde all hjälp de kunde få efter att ha drabbats av stora förluster under kriget.[2] David Ashworth anställdes som ny lagledare och införde nya, mer moderna träningsmetoder. Han förfogade över ett lag med en stabil defensiv bestående av den irländske landslagsmålvakten Elisha Scott samt backarna Ephraim Longworth och Don MacKinlay som lade grunden till lagets kontraattacker. Efter två fjärdeplatser tog Liverpool sin tredje ligatitel 1922. Liverpool förväntades bli den dominerande klubben under 1920-talet, och man tog också sin andra raka ligatitel 1923. Detta trots att Ashworth lämnade klubben mitt under säsongen för att bli tränare i Oldham Athletic. Matt McQueen, som tidigare suttit i klubbens styrelse, tog över som tränare men efter ligasegern började Liverpool tappa mark. Efter fem år som tränare avgick McQueen i februari 1928 på grund av dålig hälsa. Innan han lämnade klubben värvade han den sydafrikanske anfallaren Gordon Hodgson som under de följande åren kom att göra 241 mål på 377 matcher för Liverpool.


George Patterson ersatte McQueen som tränare. Patterson hade tidigare varit assistent till Tom Watson och hade även hand om laget under första världskriget. Under hans ledning var Liverpool ett mittenlag i ligan och man lyckades inte heller prestera några anmärkningsvärda resultat i FA-cupen. Säsongen 1935/36 kom laget på nittonde plats i tabellen och var nära att åka ur efter att bara ha vunnit tre av de tjugo sista matcherna. De svaga resultaten i kombination med en sjukdom gjorde att Patterson avgick efter säsongen. Under sin tid i klubben gav han chansen till två unga spelare som kom att bli tongivande: Jack Balmer och Phil Taylor. Han värvade även halvbacken Matt Busby som senare skulle fira stora framgångar som tränare i Manchester United. Den nye tränaren George Kay kunde inte heller han göra Liverpool till en toppklubb innan andra världskriget satte stopp för ligaspelet 1939.


1945–1959: "Liddellpool"

 

Billy Liddell
Efter kriget var Liverpool med i FA-cupen säsongen 1945/46, men blev utslaget av Bolton Wanderers i fjärde omgången. Ligaspelet återupptogs följande säsong och Liverpool blev ligamästare, en poäng före Wolverhampton Wanderers och Manchester United. I laget fanns bland annat den snabbe vänsteryttern Billy Liddell, som hade kommit till klubben redan 1939 men som fick vänta med ligadebuten till efter kriget. På vänsterhalven fanns Bob Paisley som senare kom att fira stora triumfer som tränare och för målskyttet stod främst anfallarna Jack Balmer och Albert Stubbins. Ligasegern 1947 var dock inte början på någon storhetstid. Istället sjönk laget till mitten av tabellen och Billy Liddell var med sin förmåga att utmana försvarare och göra mål en av få spelare som höll riktigt hög klass. Liddells inflytande var så stort att laget fick smeknamnet "Liddellpool".

 

Liverpool gick visserligen till final i FA-cupen 1950, men förlorade där mot Arsenal med 2–0. Tränaren George Kays hälsa var inte den bästa, vilket ledde till att han avgick i januari 1951. Han ersattes av Don Welsh som hade gästspelat i Liverpool under andra världskriget och som närmast kom från ett tränaruppdrag i Brighton.


Under Welsh ledning fortsatte laget att halka efter och inte ens Billy Liddell kunde förhindra nedflyttning till division två efter att ha kommit på sista plats i tabellen säsongen 1953/54. Man lyckades inte bättre i tvåan utan kom på elfte plats, vilket var klubbens sämsta placering någonsin. Don Welsh värvade spelare som inte lyckades prestera som förväntat och i slutet av säsongen 1955/56 fick han sparken. Ett undantag var vänsteryttern Alan A'Court som kom med i Englands VM-trupp 1958 trots att Liverpool spelade i division två. Phil Taylor, som hade varit med om ligasegern 1947 som spelare och som hade funnits med i klubbens tränarstab, tog över som huvudtränare. Han ledde laget till en tredjeplats och två fjärdeplatser i division två innan han lämnade klubben i november 1959. Taylor blev därmed den förste tränaren i Liverpool som aldrig ledde laget i högstadivisionen. Han hann dock med att värva Roger Hunt som kom att bli en av klubbens främsta målskyttar genom tiderna.


1959–1974: Bill Shankly-eran 

 

Shankly som staty utanför Anfield
När Liverpools ordförande T.V. Williams i december 1959 skulle anställa en ny tränare, vände han sig till Bill Shankly i Huddersfield Town. Shankly accepterade erbjudandet, men krävde att Liverpools styrelse inte skulle lägga sig i laguttagningar och värvningar av spelare.[4] Han fick som han ville och inledde arbetet med att göra Liverpool till en storklubb att räkna med. Shankly införde nya träningsmetoder och ändrade lagets spelstil. Hans filosofi var att det var bättre att passa bollen bakåt till en medspelare än att bli av med den genom att sparka bollen framåt på chans. Shankly värvade ett flertal spelare och gjorde sig av med dem som inte passade in. Unga spelare som högeryttern Ian Callaghan och högerbacken Chris Lawler fick chansen i laget och Shankly värvade även den storväxte centerhalven Ron Yeats från Dundee United och anfallaren Ian St. John från Motherwell. På ledarsidan anställdes Bob Paisley och Joe Fagan som assistenter till Shankly och efter två tredjeplaceringar i division två vann man serien 1962 och tog steget upp i ettan. Återkomsten till division ett slutade med en åttondeplats och ett år senare, 1964, var Liverpool ligamästare för sjätte gången. Laget slutade fyra poäng före tvåan Manchester United och anfallarna Hunt och St. John svarade tillsammans för 52 av lagets 92 ligamål.


Säsongen 1964/65 slutade laget på sjunde plats i ligan, men i cupspelet gick det bättre. Efter seger över Chelsea i semifinalen tog man sig till final i FA-cupen. I finalen på Wembley väntade Leeds United, och efter 90 mållösa minuter gick matchen till förlängning. Roger Hunt gav Liverpool ledningen efter ett inlägg från vänsterbacken Gerry Byrne, men Billy Bremner kvitterade strax efteråt. Byrne spelade för övrigt en stor del av matchen med brutet nyckelben, men då inga avbytare var tillåtna fick han fortsätta spela.[5] Sju minuter före slutet av förlängningen gjorde Ian St. John målet som gav Liverpool dess första seger i FA-cupen. Laget hade även gått till semifinal i Europacupen och tre dagar efter FA-cupfinalen mötte man Inter hemma på Anfield. Liverpool vann med 3–1, men föll med 3–0 i returen på San Siro i Milano. Under säsongen etablerade sig den hårt spelande försvararen Tommy Smith i laget. Liverpool vann sin sjunde ligatitel säsongen 1965/66, då man bara använde sig av 14 spelare – nio spelare spelade minst 40 av de 42 ligamatcherna. Laget deltog också i Cupvinnarcupen där man slog ut Juventus i första omgången. Man tog sig till final efter seger över Celtic i semifinalen, men på Hampden Park i Glasgow förlorade Liverpool mot Borussia Dortmund med 2–1 efter förlängning.

 

The Shankly gates, Shankly-grindarna. "You'll never walk alone" är en återkommande, otroligt populär sång i Storbritannien och har flera gånger toppat singellistan med olika artister. På Anfield sjungs den av Liverpools fans när laget kommer in på planen, och tas ofta upp som allsång när man anser att laget behöver stöd.

 


1974–1983: Bob Paisley erövrar Europa


Bill Shankly efterträddes av den tidigare assisterande tränaren Bob Paisley, som hade varit i klubben som spelare och ledare sedan 1939. Paisley fortsatte det arbete som Shankly påbörjat och precis som sin föregångare värvade han spelare som passade in i Liverpools sätt att spela fotboll. Hans första värvning var högerbacken Phil Neal som från säsongen 1975/76 inte missade en enda ligamatch på åtta år. Strax därefter värvades även den kreative och löpstarke mittfältaren Terry McDermott från Newcastle United. Under Paisleys första säsong som huvudtränare kom laget på tredje plats i ligan och man blev också utslaget av Ferencvaros i andra omgången av Cupvinnarcupen. I första omgången besegrades norska Strömsgodset med 11–0 på Anfield, vilket är Liverpools största seger genom tiderna. 1976 blev Liverpool ligamästare för nionde gången efter att ha slutat en poäng före överraskningslaget Queens Park Rangers. I UEFA-cupens semifinal besegrade man Barcelona på Camp Nou och spelade oavgjort hemma, vilket tog laget till final mot belgiska Club Brügge. I första finalmatchen hemma på Anfield vann Liverpool med 3–2 (mål av Ray Kennedy, Jimmy Case samt Kevin Keegan på straff). Returen i Brygge slutade 1–1 efter mål av Keegan, och Liverpool hade vunnit UEFA-cupen för andra gången.


Liverpool försvarade ligatiteln säsongen 1976/77 då man var obesegrade på Anfield. I Europacupen besegrade man på hösten nordirländska Crusaders och turkiska Trabzonspor. Liverpool hade det inte lätt på bortaplan mot det turkiska laget och förlorade med uddamålet, men på Anfield säkrade man kvartsfinalplatsen genom att vinna med 3–0. I kvartsfinalen väntade franska Saint-Étienne och även den här gången förlorade Liverpool bortamatchen med 1–0. I returen vann Liverpool med 3–1, men det var först i slutminuterna som inhopparen David Fairclough kunde göra det avgörande målet. Att komma in från avbytarbänken och göra avgörande mål var något av Faircloughs specialitet, och han kallades också "Superavbytaren". Seger över FC Zürich i semifinalen gav Liverpool en plats i Europacupfinalen. Precis som i 1973 års UEFA-cupfinal stod Borussia Mönchengladbach för motståndet och även den här gången segrade engelsmännen. Matchen, som spelades på Olympiastadion i Rom, slutade 3–1 efter mål av Terry McDermott, Tommy Smith och Phil Neal på straff. Detta var Kevin Keegans sista match i Liverpool innan han såldes till Hamburger SV för 500 000 pund. Liverpool hade även gått till final i FA-cupen, en match som spelades fyra dagar innan Europacupfinalen. I FA-cupfinalen gjorde Jimmy Case Liverpools enda mål, vilket inte räckte mot Manchester United som vann med 2–1.


Inför säsongen 1977/78 värvades Kenny Dalglish från Celtic för rekordsumman 440 000 pund för att ersätta Kevin Keegan. Man värvade också den skotske mittbacken Alan Hansen, som kom att spela över 600 matcher för Liverpool. Laget kom på andra plats i ligan, sju poäng efter Nottingham Forest. Man gick till final i Ligacupen för första gången, men förlorade även där mot Nottingham Forest efter 0–0 på Wembley och 0–1 i omspelet på Old Trafford. I Europacupen besegrade man Dynamo Dresden, Benfica och Borussia Mönchengladbach. I finalen på Wembley besegrade Liverpool återigen Club Brügge efter att Kenny Dalglish gjort matchens enda mål. Nästa säsong blev Liverpool utslaget av Nottingham Forest redan i första omgången av Europacupen, men lagets resultat i ligan säsongen 1978/79 var något utöver det vanliga. Liverpool tog rekordmånga 68 poäng efter 30 segrar, åtta oavgjorda och fyra förluster. Laget gjorde 85 mål (Dalglish var bäst med 21 fullträffar) och släppte bara in 16. Hemma på Anfield var laget oslagbart och vann 19 av 21 ligamatcher och släppte bara in fyra mål. I september kom Tottenham, med de argentinska världsmästarna Ardiles och Villa, till Anfield och blev totalt utspelat av Liverpool som vann med 7–0. Det sista målet kom till efter en kontring som började i eget straffområde. Målvakten Clemence satte igång spelet och via Ray Kennedy och Dalglish fick David Johnson bollen i mittcirkeln. Han spelade ut bollen på vänsterkanten där Heighway kom farande och på ett tillslag slog han ett perfekt inlägg till McDermott, som efter att ha gjort en löpning över hela plan kunde nicka bollen i mål utan chans för Tottenhams målvakt Barry Daines. Bob Paisley sade efteråt att det måste varit det bästa målet som någonsin gjorts på Anfield.


Ännu en ligatitel bärgades 1979/80, men laget blev utslaget i semifinalen av både FA-cupen och Ligacupen. FA-cupsemifinalen mot Arsenal slutade 0–0 och det skulle krävas tre omspelsmatcher innan Liverpool fick ge sig. 1981 vann Liverpool Ligacupen för första gången. Finalen mot West Ham United slutade 1–1 sedan vänsterbacken Alan Kennedy gjort mål två minuter före slutet av förlängningen. I omspelet på Villa Park i Birmingham vann Liverpool med 2–1 efter mål av Kenny Dalglish och Alan Hansen. Det blev även seger i Europacupen för tredje gången på fem år. I första omgången mötte man Uleåborg från Finland och efter 1–1 på bortaplan vann Liverpool returen på Anfield med hela 10–1. Segrar över Aberdeen, CSKA Sofia och Bayern München tog laget till final på Parc des Princes i Paris mot Real Madrid där Alan Kennedy gjorde matchens enda mål.


Under säsongen 1981/82 etablerade sig den walesiske anfallaren Ian Rush i laget och blev klubbens bäste målskytt med totalt 30 mål. Man hade även en ny målvakt i Bruce Grobbelaar som ersatte Ray Clemence. Från Brighton värvades försvararen Mark Lawrenson för 900 000 pund vilket gjorde honom till Liverpools dyraste spelarköp och Storbritanniens dyraste försvarsspelare genom tiderna.[8] Liverpool vann ligan fyra poäng före Ipswich Town; ett lag man också besegrade i semifinalen av Ligacupen för att sedan slå Tottenham med 3–1 i finalen - dock först efter förlängning. Ronnie Whelan hade utjämnat i slutminuterna av ordinarie speltid och han gav även laget ledningen i förlängningen innan Ian Rush fastställde slutresultatet. Liverpool blev ligamästare också 1982/83, och då man avgjort ligan tidigt spelade fem förluster på de sex sista matcherna ingen roll med ett bärgat ligaguld elva poäng före tvåan Watford. Det blev även seger i Ligacupen efter finalseger med 2–1 över Manchester United efter förlängning där vänsterbacken Alan Kennedy återigen blev målskytt i en cupfinal och Ronnie Whelan gjort segermålet i förlängningen. Efter säsongen avgick Bob Paisley som Liverpools mest meriterade tränare genom tiderna. Under nio säsonger förde han klubben till sex ligatitlar, tre ligacupvinster, tre europacupvinster och en UEFA-cupvinst.


1983–1991: Läktarkatastrofer och fortsatt dominans under Dalglish 

 

Grobbelaar
Neal
Hansen
Lawrenson
A. Kennedy
Lee
Johnston
Souness (k)
Whelan
Dalglish
Rush
Laget i 1984 års EC-final


Den tidigare assisterande tränaren Joe Fagan tog över efter Paisley och under sin första säsong som huvudansvarig ledde han laget till tre stora titlar. Liverpool slutade tre poäng före Southampton i ligan och blev därmed mästare för tredje året i rad. Dessutom vann Ian Rush skytteligan på 32 mål. Klubben tog också sin fjärde raka seger i Ligacupen, men vägen till finalen var krokig då flera matcher hade gått till omspel. I semifinalen mot Walsall fick man bara oavgjort på hemmaplan, men sedan vann man returen på bortaplan. Finalen mot Everton på Wembley slutade mållös men i omspelet på Maine Road i Manchester gjorde Liverpools Graeme Souness matchens enda mål. Lagets tredje titel för säsongen kom efter att man besegrat italienska Roma i Europacupfinalen. På vägen mot finalen, som spelades på Romas hemmaplan, Olympiastadion i Rom, besegrades Odense, Athletic Bilbao, Benfica och FC Dinamo Bucureşti. Phil Neal gav Liverpool en tidig ledning men Roberto Pruzzo kvitterade strax innan paus med ett mål som gav 1-1 och tog matchen till ett avgörande på straffsparkar. Steve Nicol inledde med att missa, men Liverpools målvakt Bruce Grobbelaar psykade de italienska skyttarna så pass att både Bruno Conti och senare Francesco Graziani också missade sina försök. Phil Neal, Graeme Souness och Ian Rush gjorde sedan mål för Liverpool och efter Grazianis miss kunde Alan Kennedy slå in den avgörande straffen.


Inför säsongen 1984/85 värvades den danske mittfältaren Jan Mölby från Ajax. Tidigare under året hade man även köpt den målfarlige mittfältaren John Wark från Ipswich som under sin första hela säsong i Liverpool blev klubbens bäste målskytt. Ligatiteln kunde dock inte försvaras; en andraplats blev facit - hela tretton poäng efter lokalkonkurrenten Everton. I FA-cupen blev laget utslaget i semifinalen av Manchester United, men i Europacupen gick Liverpool åter till final. Där blev det dock förlust mot Juventus efter ett straffmål av Michel Platini. Matchen överskuggades dock av händelserna på Heyselstadions läktare där anhängare till Liverpool bröt sig igenom ett stängsel och gick till attack mot Juventussupportrarna som då försökte fly. Trycket blev för stort på en vägg som kollapsade och krossade de flyende människorna. 39 människor miste livet, de flesta italienare, och Liverpool blev avstängda från europeiskt cupspel i sex år. Övriga engelska klubbar blev avstängda i fem år.


Joe Fagan valde att inte förlänga kontraktet efter Heyselkatastrofen och Kenny Dalglish fick rollen som spelande tränare. Säsongen 1985/86 lyckades Liverpool som tredje klubb under 1900-talet att vinna Dubbeln, det vill säga både ligan och FA-cupen. Laget slutade två poäng före Everton som även fick se sig besegrade i FA-cupfinalen. Efter underläge i paus kunde Liverpool vända och vinna med 3–1 efter två mål av Ian Rush och ett av Craig Johnston. Följande år fick man ge sig mot sin ärkerival då man laget på andra plats i ligan, sju poäng efter Everton. Man gick även till final i Ligacupen efter att bl a ha besegrat Fulham med 10–0, men Ian Rushs mål räckte inte mot Arsenal, som vann med 2–1. Sommaren 1987 såldes skyttekungen Rush till Juventus, men Dalglish hade ett halvår tidigare gjort klart med hans ersättare John Aldridge från Oxford, som i det närmaste var en kopia av Rush - både utseendemässigt och i spelet i straffområdet. Liverpool värvade dessutom den tekniske vänsteryttern John Barnes från Watford, som under sin första säsong i klubben blev vald till årets spelare i England. Den tredje stora affären sommaren 1987 var köpet av den engelske landslagsanfallaren Peter Beardsley från Newcastle för den brittiska rekordsumman 1,9 miljoner pund. Värvningarna betalade sig då Liverpool återtog ligatiteln efter att ha slutat nio poäng före Manchester United. Liverpool gick även till final i FA-cupen, men förlorade där mot Wimbledon i en av de största överraskningarna i cupens historia. John Aldridge blev dessutom förste spelare att missa en straffspark i en FA-cupfinal.

Hillsborough Memorial på Anfield


Inför säsongen 1988/89 köptes Ian Rush tillbaka från Juventus. Liverpool kom på andra plats i ligan, på samma poäng som Arsenal men med färre gjorda mål. Ligan avgjordes i säsongens sista match då de båda lagen möttes på Anfield. Liverpool hade råd att förlora med ett mål, men i matchens slutsekunder gav Michael Thomas Arsenal segern med sitt 2–0-mål och avgjorde samtidigt ligan till Londonlagets fördel. Liverpool gick därmed miste om Dubbeln, då man sex dagar tidigare hade besegrat Everton med 3–2 i FA-cupfinalen. John Aldridge hade gett Liverpool en tidig ledning, men Everton kvitterade och matchen gick till förlängning. Ian Rush blev, pr