Italiens herrlandslag i fotboll, även kallade Gli azzurri och Squadra Azzurra vilket ungefär betyder de blå eller de medelhavsblå, representerar Italien i fotboll på herrsidan.

Italien är ett av de mest framgångsrika fotbollslandslagen med bland annat fyra VM-segrar. Det italienska landslaget har blivit känt för sitt defensiva spel (bland annat genom catenacciosystemet) med stort inslag av taktik men även för spelarnas teknik och anfallsskicklighet.

Historia 

Italien spelade sin första fotbollslandskamp söndagen den 15 maj 1910 i Milano. Frankrike stod för motståndet, och Italien vann matchen med 6–2. I fotbollsturneringen vid olympiska sommarspelen 1928 i Amsterdam vann Italien över Frankrike och Spanien men förlorade semifinalen mot Uruguay. I matchen om bronsmedaljerna kom Italien igen och utklassade Egypten med 11–3.

1930-talets storhetstid 
Italiens absoluta storhetstid var under 1930-talet då landslaget under Vittorio Pozzos ledning vann VM 1934 och kunde försvara titeln 1938, en bedrift Italien och Brasilien är ensamma om i VM-historien. Det italienska landslaget under Pozzos ledning var känt för sitt starka försvar och för sina snabba kontringar. Laget lät motståndarna ha större delen av bollinnehavet, men när man väl erövrade bollen ställde laget blixtsnabbt om från försvar till anfall.

1934 vann man på hemmaplan under det av diktatorn Benito Mussolini regisserade VM-slutspelet. Det favorittyngda laget fick hjältestatus i ett Italien där fotbollen var ett propagandavapen för fascistregimen. Landslagets största spelare under den här tiden var Giuseppe Meazza och Silvio Piola. Italien vann även OS-guld i fotboll vid spelen i Berlin 1936 efter finalseger över Österrike.

EM-guld och VM-silver

Efter Andra världskriget började snart klubbarna få framgångar men landslaget lyckades inte komma tillbaka till storhetstidens form. Man hade problem i såväl VM 1962 som 1966 då man inte lyckades tag sig vidare till från gruppspelet. 1966 förlorade man sensationellt mot Nordkorea. Detta samtidigt som italienska klubblag som AC Milan och Inter vann Europacupen. Förbundet anställde nu Helenio Herrera som förbundskapten, Herrera som lett Inter till stora framgångar, införde catenaccio, det defensiva spelupplägg som blivit starkt förknippat med italiensk fotboll sedan dess. Detta fortsatte under Herreras efterträdare Ferruccio Valcareggi.

1968 skulle landslaget äntligen få framgång igen då man vann EM. Ett extremt defensivt lag vann i finalen mot Jugoslavien hemma i Rom. 1970 nådde man VM-final för första gången på 32 år men Brasilien vann klart. Italien hade nått sin största VM-framgång sedan VM-gulden på 1930-talet. I laget återfanns spelare som speluppläggarna Alessandro Mazzola och Gianni Rivera, lagkaptenen Giacinto Facchetti och strikern Luigi Riva.
När Ferruccio Valcareggi avgick 1974 tog Fulvio Bernardini över som förbundskapten efter att Italien åkt ut redan i gruppspelet i VM men ett år senare utsågs Enzo Bearzot till förbundskapten. Förbundskapten Bearzot kunde fira sin första framgång i VM-slutspelet 1978 där Italien övertygade i inledningen av turneringen med bland annat seger över värdlandet och blivande världsmästarna Argentina. Ett offensivt lag med Bearzots upptäckt Paolo Rossi som en av stjärnorna slutade slutligen på en fjärdeplats.
1980 blev man fyra i EM på hemmaplan.

VM-guldet 1982

Den stora triumfen under Bearzots tid som förbundskapten skulle komma som en överraskning när Italien vann VM 1982. Efter en svag inledning med tre oavgjorda matcher fick laget allt att stämma och man slog de regerande världsmästarna Argentina och storfavoriterna i Brasilien. Vändningen kom när man tog sin första seger via 2–1 mot Argentina i det andra gruppspelet. I en klassisk match vann man sedan mot Brasilien med 3–2 och via 2–0 i semifinalen mot Polen kunde sedan vinna finalen genom att defilera mot Västtyskland med 3–1.

I finalen vann man med 3–1 mot de regerande europamästarna Västtyskland. Den stora hjälten var Paolo Rossi som gjorde avgörande mål i de sista matcherna, bland annat ett hattrick mot Brasilien. Målvakten Dino Zoff var lagkapten och blev den äldsta att vinna VM med sina 40 år. Zoff hade varit med och vunnit EM redan 1968.

Landslaget 1982–1990 
Efter VM-segern hamnade i laget i en svacka och misslyckades att kvalificera sig för EM-slutspelet i Frankrike 1984. Laget förlorade bland annat klart mot Sverige som inte heller lyckades kvalificera sig för EM-slutspelet. I VM-slutspelet 1986 spelade man oavgjort mot Bulgarien (1–1). I nästa match spelade man åter 1–1 mot de blivande mästarna Argentina. I nästa match tog man en knapp seger mot Sydkorea med 3–2. I åttondelsfinalen föll laget tungt mot de blivande bronsmedaljörerna Frankrike med 0–2. Enzo Bearzot avgick som förbundskapten.

När VM gick i Italien 1990 var man skyhöga favoriterna och imponerande stort innan man åkte ut i semifinalen mot Argentina på straffar. Man hade flera tunga profiler i laget: Walter Zenga, Paolo Maldini, Franco Baresi, Gianluca Vialli, Giuseppe Bergomi och en ung Roberto Baggio för att nämna några. Ändå var det en doldis som skulle kliva fram. Salvatore Schillaci vann VM:s skytteliga.

Landslaget under 1990-talet
1992 var man inte med i EM-slutspelet. Vid VM 1994 var förväntningarna höga på Italien i allmänhet och Roberto Baggio i synnerhet. Italien gick till VM-final mycket tack vare hans fem mål på sju matcher. Han gjorde avgörande mål i åttondels-, kvarts- och semifinal med välplacerade skott innanför stolpen eller via stolpen i mål. Finalen förlorades mot Brasilien som avgjordes med straffsparksläggning.

1996 var Italien med i EM-slutspelet i England. I en grupp med Tyskland, Tjeckien och Ryssland slutade Italien trea. Förlust mot Tjeckien kostade och då räckte inte oavgjort mot Tyskland(missad straff) och vinst mot Ryssland. Italien gick till kvartsfinal i VM 1998, men åkte ut på straffar mot de blivande mästarna Frankrike. Man hade slagit Kamerun, Österrike och Norge(åttondel) på sin väg mot kvarten men utan att imponera.

EM 2000 

EM 2000 var Italien tillbaka och gjorde sin bästa turnering efter EM-guldet 1968. Italien vann samtliga matcher i gruppspelet. Man slog bl a Sverige med 2–1. Man slog också Turkiet med 2–1 och värdnationen Belgien med 2–0. I kvartsfinalen slogs Rumänien med 2–0. I semifinalen slog man värdnationen Holland på straffar. I finalen förlorade man med 1–2 mot Frankrike. Då hade Italien tidigare tagit ledningen med 1–0. (Målet gjordes av Delvecchio) Den spelare som avgjorde för Frankrike var ingen mindre än David Trézéguet.

Misslyckande VM 2002 och EM 2004
Italien kvalade in i VM 2002 som favoriter. I första matchen slog man Ecuador med 2–0 efter två mål av Vieri. I andra matchen förlorade man med 1–2 mot Kroatien. Tack vare Del Pieros mål mot Mexiko (1–1) kunde man ta sig till åttondelsfinalen. Där förlorade man överraskande mot hemmalaget Sydkorea (1–2) efter förlängning. Italien kvalade även in till EM 2004 men lyckades inte i slutspelet i Portugal. Man slog Bulgarien med 2–1 och fick oavgjort mot Sverige och Danmark. Sverige, Italien och Danmark hade vunnit mot Bulgarien, men italienarna hade vunnit med minst marginal och genom målskillnad slogs Italien ut.

Det fjärde VM-guldet 

I VM 2006 vann det italienska laget varje match, utom en gruppmatch mot USA, där Cristian Zaccardo gjorde självmål vilket ledde till det oavgjorda resultatet 1–1. I åttondelsfinalen mot Australien fick Italien en omdiskuterad straff i den femte tilläggsminuten som Francesco Totti slog i mål. I kvartsfinalen vann Italien med 3–0 mot Ukraina. Semifinalen mot värdlandet Tyskland var länge en spännande uppgörelse. Efter både stolp- och ribbträffar så gjorde Fabio Grosso 1–0 i den 119:e minuten (i förlängning) med ett skruvat skott. I den 120:e minuten avgjorde Alessandro Del Piero matchen då han slog in en skruvad bredsida och Italien var klart för final. I finalen mot Frankrike vann Italien på straffar. Frankrikes Zinedine Zidane hade då blivit utvisad och Frankrikes andra stora stjärna, Thierry Henry, var utbytt. Zidanes utvisning kom efter han hade skallat Marco Materazzi på bröstkorgen. Materazzi hade innan dess sagt något till Zidane som gjorde honom upprörd.

Landslaget idag 

2000 var landslaget nederlagstippat inför EM-slutspelet. Man gjorde dåliga resultat men under EM-slutspelet visade man vilket turneringslag Italien ofta har förmågan till att vara. Man gick vidare med tre segrar, däribland mot Sverige, och gick ända fram till final. I finalen föll man på nytt mot Frankrike efter ett franskt kvitteringsmål i slutsekunderna av ordinarie tid och sedan ett segermål under övertiden. En stor optimism sattes dock till det nya landslag som formerats och inför VM 2002 var man storfavoriterna liksom man var inför EM 2004. Men man har inte kunnat leva upp till fansens förväntningar utan åkt ut på ett tidigt stadium. I VM 2006 blev man för fjärde gången världsmästare.

Matchstället 

Italiens blåa tröja har fått sin blå färg från det tidigare italienska kungahusets färg, savojblått. Italiens traditionella matchställ består av blå tröja tillsammans med vita shorts och blåa strumpor. Den blå färgens nyans har varierat genom åren. Italiens landslagsvapen har däremot ändrats flera gånger. Man hade först det italienska kungahusets vapen, samma som fram till 1945 återfanns på den italienska trikoloren. Sedan hade man ett vapen i de italienska färgen fram till mitten av 1980-talet då man började använda fotbollsförbundets märke.
Det italienska andrastället består traditionellt av vit tröja med blå byxor. Numera går det helt i vitt.

Italien höll länge fast vid principen om att inte ha något sportmärkes logotyp synligt på matchstället. Det dröjde fram till 1990-talet. 1982 skedde en kompromiss där det inte fanns något sportmärke på matchtröjan men väl på överdragsstället som Italien trots hög värme hade på sig under uppställningen innan match.